Civilkurage

Ordet är hårt, häftigt och seriöst. Jag vill ha civilkurage. Jag minns att det var i högstadiet som jag stötte på ordet för första gången. Vi hade en bok i samhällskunskapen som nämnde ordet, bara som en notis. trots det fick vår lärare oss att känna på begreppet genom att diskutera ämnet. Det blev något eftersträvansvärt. Efter den gången minns jag inte många diskussioner om temat. kanske har jag hört ordet nämnas men inte mer. Inte i media, inte i min utbildning (lärarprogrammet), inte i dagligt tal. Däremot minns jag att jag har tänkt på begreppet. Det har hela tiden funnits i mitt huvud som något gott. Inte förrän nu ikväll fick jag diskutera civilkurage igen på riktigt.

Vad säger du kära läsare, hur tänker du om civilkurage? Själv upplever jag att civilkurage är något som har glömts bort. Framförallt är det inte vanligt att vi uppmanar andra att säga ifrån. När jag började skolan blev jag lärd att säga ifrån när någon var dum. Skolan är nog det enda stället där vi diskuterar civilkurage. Framförallt på temat mobbning. Det är självklart positivt att mobbning tas på stort allvar. Det blir problematiskt om det inte efterföljs konsekvent i andra fall också. Man ska säga nej när någon är dum!

Jag har på arbetsplatser, på universitetet, i skolan upplevt att många har svårt att säga ifrån. Kanske är det på grund av osäkerhet. Kanske har man okunskap om situationen eller i ämnet. Jag efterfrågar ändå någon slags moral. Det känns som att vi i Sverige har det lite för lätt att bli nöjda. Vi nöjer oss lätt med vad vi har istället för att ha ambitionen att bli bättre. Så länge vi har ett jobb, tak över huvudet, familj och inkomst är vi färdiga. Självklart ska man vara nöjd och stolt över det man lyckats med. Däremot tror jag att det finns en fara i att nöja sig. Man kan alltid göra något bättre, utveckla mera, vara kreativ. Att nöja sig och gömma sig skapar problem. Helt plötsligt kan chefen börja köra med dig, du har för låg lön, jobbar övertid, kollegorna eller klasskamraterna skämtar på din bekostnad. Listan kan göras lång på konsekvenser som uppstår när man inte säger ifrån. Istället för att höja rösten muttrar du, går hem, blir bitter. Den rädsla du känner kan göra att det leder till allvarligare saker. Rädslan för att be om en högre lön kan resultera i att du kanske vid ett annat tillfälle blundar för problem som t.ex. ett våldsbrott.

Självklart tror jag inte att någon kan vara perfekt, alltid göra rätt. Dessutom har vi alla problem som begränsar oss. Det skapar osäkerhet och kanske känner vi ofta att vi har okunskap i situationen. Det jag vill är att få dig och andra att tänka till. Jag tror inte på dumdristighet. Som ung, inte så fysiskt lagd tjej på 1.63 skulle jag inte gå in och avbryta ett knivslagsmål. Däremot tror jag att man alltid kan göra något. Även om det känns obetydligt och oviktigt. Det behöver det inte vara. Idag är det lätt att skicka iväg ett mail till vem som helst när du känner att något är fel. Du kan ringa facket om du är osäker på din lön, läsa på polisens hemsida om du undrar över vad som är ett brott, kontakta kommunen genom hemsidan om parkbelysningen är dålig. Allt detta är viktigt. Det är de små sakerna som räknas och kan förhindra att något värre händer. Jag kommer aldrig att kunna säga till varje gång något är fel men det är något jag eftersträvar. Det är något jag har gjort och det har fått genomslag. Du kommer inte höras varje gång men du kan alltid försöka. Engagemang och ambition är viktigt och jag undrar många gånger vart det tar vägen dag? Jag vägrar bli rädd och bitter, jag vill känna att jag kan visa när jag anser att något är fel.

Våga säga nej om någon är dum! är något jag har och kommer ta med mig i mitt vuxenliv.