Konsten att skriva och konsten att vara bäst

Att forma en text kan innebära så mycket känslor. Själv förvånas jag över hur mycket beslut man måste göra för att det ska bli den ultimata texten. Bara nu går det runt i huvudet på mig då jag hela tiden väljer mina ord, funderar kring stavning och min meningsbyggnad. Det är så mycket som kan gå fel i en text. Fel ordval, fel meningsbyggnad, ett kommatecken på helt fel ställe, syftningsfel och särskrivning. Tröttsamt men sant. Samtidigt gäller det att få till den rätta känslan, att få till en text så att budskapet går fram på det sättet som speglar mig. Just nu skriver en bloggtext och ja, då får man räkna med lite störande fel här och var. Det är fult men det förekommer. Värre är det när man ska skriva uppsats, rapport, debattartikel eller essä. Miljoner regler, miljoner olika "godkända" ord och uttryck. Ett litet fel och du förstör en hel text. Precis som när du målar en tavla kan en liten färgprick förstöra hela verket.

När jag var yngre ville jag vara bäst på allt. Vem vill inte det? Men då kändes det som att alla hade något de var bra på men inte jag. Det fanns alltid en i klassen som var bäst på fotboll, sjunga, måla eller fick alla MVG. Jag var medelmåttan och ibland tyvärr sämst. Framförallt på matte och idrott. Katastrof. Det var den tidens sanning. Pappa försökte med fina "pep-talks" som "men Emma du har ju ett gott hjärta". Som om det räknades i den hårda skolvärlden? Min taktik var att försöka bli bäst på att skriva. Jag hade ju ambitionen, kreativiteten och det var ju kul! Tyvärr misslyckades min plan totalt. Jag som älskade att få använda fantasin och berätta historier, skriva noveller, texter men ofta slutade det i besvikelse. Mina papper var alltid fulla av den röda streck och kommentarer. Det var pilar om hur jag skulle bygga meningar, var jag skulle ha punkt och kommatecken. Dessutom fanns min värsta fiende,"du ändrar tempus". Alltid var den där, jag förstod ingenting. Suck. Min fina pappa försökte alltid peppa mig igen när han fick hem en besviken dotter. Han försökte säga lite milt: "men du får väl öva!" Han kunde inte ha sagt något värre. Öva, vem övar, alla är ju redan bra...

Idag vet jag att man tyvärr måste acceptera vissa saker. Jag kommer aldrig bli bäst på att skriva, sjunga, spela gitarr eller något liknade. Jag kan vara bra på något. Tyvärr kommer jag aldrig bli bäst. Det må låta klyschigt men det enda jag kan vara bäst på är att vara mig själv och allt vad det innebär. Det innebär att jag ibland är klok, ödmjuk och trevlig medan jag samtidigt kan hälla ut kaffe över hela mig, vara orolig, bitsk eller envis. Idag försöker jag mig på en attitydförändring. Jag har insett att pappa hade såklart rätt hela tiden. Att ha ett gott hjärta, vilja och ambition är mer värdefullt än att vara bäst. Dessutom för att bli bäst eller bättre på något så ingår det att öva. Jag måste fortsätta öva på meningsbyggnader, kommatecknets rätta plats, stavning etc. Det är bara att bita ihop och fortsätta tänka över sina ordval. Jag blir dessutom bättre. Idag förstår jag tempus.

Tyvärr har jag inte samma kapacitet att bli bättre på att sjunga. Jag har spelat för lite för att någonsin bli bäst på gitarr. Jag kan alltid öva men jag kommer nog aldrig att bli bäst. Jag trivs ganska bra med att öva. Det ger mig något varje dag. Dessutom vad innebär det att vara bäst? Tänk vilken press. Jag är nog rätt glad ändå att jag får öva och får lära mig. Man ska våg lära sig nya saker och alltid, alltid öva för att bli bättre. Tack livet för att jag har möjligheten till det.