Ångest

För något år minns jag att man frågade gänget i Sex and the city om de saknade att vara tjugo. Någon sa att man saknade ju utseendet till en viss del. Framförallt så sa de allihopa att tjugo, usch det var en jobbig ålder. Man visste inte vad man skulle, ville eller kunde göra i livet eller vem man var. Allt var ett stort frågetecken och att det var så lätt att bli utnyttjad. Jag förstår vad de menar. Jag älskar mitt liv. Jag försöker finna tacksamhet i det mesta men seriöst ibland misslyckas det totalt. Även om jag försöker tänka att livet är ett bananskal så funkar inte det alltid när man ska ta beslut. Ångesten kommer. Det stavas V-Å-R. Det stavas flytt, ny skola, bo hemma eller inte, Oxford eller inte, utbildning eller inte. Det finns så många valmöjligheter. För vissa är detta minibagateller. Jag vet, det är ett i-landsproblem. Problemet blir inte mindre för det. Har pratat med Södertörn högskola men de verkar tydligen inte vilja höra av sig tillbaka. Är detta en varningssignal? Borde jag inte gå där? Vad, VAD vill jag? Vill jag bli lärare? Ja, vissa dagar, andra inte. Ibland önskar jag att jag hade en dröm. Att rädda världen blir så stort. Hur? Jag önskar däremot inte att jag vore äldre, kanske ibland yngre. Runt tjugo blir man nog femton igen. Allt är förvirrat. Så många ställningstaganden, så många frågor. Man både vill ta dem samtidigt som man önskar att allt var förutbestämt. Samtidigt inte.

Tänk att brudarna i Sex and the city kan ha så rätt. Att vara tjugo är förvirrat. Jag måste lära mig att leva med den förvirringen.


Bananskal