Jag har egentligen svårt för det här med att människor pratar om sina djur. Jag finner det ganska ointressant att höra om andras djur men självklart vill jag gärna prata om min egen trots att jag vet hur töntigt och tråkigt det egentligen är. Människor tenderar att förmänskliga djur och talar om dem som om de var deras bäbisar, jag har svårt för detta. Så eftersom jag ogillar detta så mycket tänkte jag inkonsekvent nog att jag ska berätta historien om mitt djur, min älskade katt Esther som fyller 11 idag (tror jag). Detta är min blogg därför får jag skriva om precis vad jag vill. Är det inte underbart? Här ger jag också dig chansen att välja om du vill fortsätta att läsa.
Det finns många negativa sidor med att ha katt. Det två värsta sakerna Esther gör är att hon dels väcker alla i huset på nätterna och gör allt precis allt för att man ska vakna. Eftersom hon är ett ego ska alla bry sig om henne, allt är på hennes premisser. Dessutom bajsar odjuret i badkaret och eftersom det är jag som använder det badrummet mest är det också jag som får plocka upp skiten! Nu kanske ni undrar varför jag har katt. Det skulle jag också undra om jag läst texten ända hit. Trots att hon många gånger gör mitt liv till ett rent helvete, hårar ner kläder, river möbler och sårar ner mina händer älskar jag att vara i hennes närvaro.
Jag tror att jag var tolv när vi fick henne. Jag minns att jag den dagen var otroligt ledsen för att jag inte hade blivit bjuden på en fest men att min dåvarande bästa kompis Fanny hade blivit bjuden. Jag minns dock att denna fredag blev bättre då vi fick besök av mammas vän Karin som har en tendens att sprida glädje omkring sig. Det var ett visst Stig H. skämt som var på tapeten hemma hos oss då, vet inte varför. Vi skulle också äta skaldjur vilket man inte kan bli annat än lycklig av. Hursomhelst hade vi för ett tag sedan haft en annan katt vid namn Tigra som på något mystiskt sätt hade försvunnit. Vi hade letat i dagar och nätter, ringt och med lappar efterlyst denna katt. Hon kom aldrig tillbaka. Kanske blev hon påkörd men jag misstänker att hon bara fått för sig att dra, flyttat helt enkelt. Min syster och jag grät floder i flera veckor.
Den här dagen eller snarare på eftermiddagen, nästan vid middagstid ringde vår granne. På den här tiden bodde jag i ett villaområde i Huddinge och dessa grannar hade jag hängt mycket med i min barndom då jag lekt med mellandottern i huset. Mamman i familjen älskar djur och de hade haft alla möjliga slags djurarter i huset. De hade haft en leguanödla som bet folk, de hade under en tid ankor som lekte i vattenpölen och följde efter en på vägen från skolan. De hade höns och under ett litet tag en kalkon som tyvärr hängde sig i hönsnätet, fruktansvärt öde. Framförallt hade de också katter. Vid den här tiden tror jag att de hade ungefär tre-fyra katter. Detta var väl känt i grannsämjan och inte lika populärt hos alla. När min granne ringde oss denna kväll hade hon något besynnerligt att berätta. De hade i sin kattlucka fått en kattunge instoppad tillsammans med en lapp. På lappen stod detta ”trevliga” meddelande:
”Är detta er katt som går runt och skriker?”
Cenita, min granne, hade blivit väldigt upprörd men försökt att ta hand om katten men problemet var bara att de större katterna var ganska elaka mot denna lilla kattunge. Hon hade hört att vi hade blivit av med vår katt och undrade om vi kunde ta hand om den så länge tills en ägare hittade’
s. Det tog inte lång tid för oss att bestämma oss i frågan. Några minuter senare var jag och min syster där och hämtade en liten svartgrå utmärglad kattunge med stora ögon och när man lyfte henne kunde man känna hennes revben. Hon fick till en början bo i vårt vardagsrum och jag kommer alltid minnas hur liten och försvarslös on såg ut när hon låg ihopkrupen i vår soffa.
Vi försökte hitta ägaren. Dels ringde min pappa runt till grannar. Jag och Elin delade ut lappar. Jag minns att några ringde efter att ha sett lapparna. Varje gång telefonen ringde sjönk mitt hjärta en bit för jag hoppades på att hon skulle få stanna. Som tur var stämde aldrig beskrivningen helt på katten. Efter en månad bestämde vi att hon var vår. Jag lovar att den dagen som hon kom till oss var tusen gånger bättre än den festen jag inte blev bjuden på.
Jag och Esther har nog alltid varit bästa vänner. Vi både hatar och förstår varandra. Jag drar henne i svansen eller killar henne på magen för att jävlas. Hon bits och skriker åt mig på nätterna och jag lovar att hon vet att jag hatar det.
Ändå finns det stunder som nu, i skrivandets stund som vi ligger och myser med varandra. Hon trycker sig mot min arm och halvt ligger på den. Jag älskar de stunderna. Sen har det varit våra fina promenader, hon har varit med och plockat svamp bl.a.. Framförallt kommer hon när jag är sjuk eller ledsen och trycker sig tröstande mot en som ett sätt att säga ”jag är här, varför mår du inte bra?”.
Kära Esther förlåt att jag skriker på dig så ofta men du ska veta att du har en egen plats i mitt hjärta. Denna text är till dig min kära vän. Den dagen du inte finns mer kommer att vara tom. Grattis på din dag!!!
(vi bestämde att det var idag då Esther finns med i almanackan, också därför det blev hennes namn)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar