Mitt sifferminne är inte något man kan kalla gott. Samma sak gäller instruktioner. När jag får instruktioner tilldelade till mig måste jag säkert scanna igenom dessa ett tjugotal gånger för att uppgiften inte ska bli fel utförd. Ändå händer det, att det blir fel. Precis som när det gäller siffror och tandläkartider hittar min hjärna på att det stod en annan tid eller en annan instruktion. Istället konstruerar min hjärna en ny verklighet. Detta är mycket frustrerande. Man kan tro att det ska hjälpa med att skriva ned, stryka under och anteckna dessa ting för att minnet ska fungera bättre men icke, likt förbannat hinner min hjärna skapa dessa nya tider och instruktioner innan min penna har hunnit nå pappret. Idag hände det igen. Jag skulle ha lämnat in en hemtenta klockan tolv och enligt mig var jag säker på att jag skulle kunna maila in den men självklart var det helt fel. Enligt schemat skulle jag ha lämnat in den klockan tolv (tiden var rätt iaf.)i ett lärarfack. Där var min dag förstörd. Dock mailade jag min lärare och förklarade läget. Titeln citerar de ord han just skrev tillbaka. Jag tyckte de var träffande när det gäller mycket i livet.
jag har en tendens att vilja ha ständig kontroll. Detta är jag säkerligen inte ensam om. Det är en egenskap jag älskar och hatar på samma gång. Egenskapen ger mig möjligheter och egenskapen inger förtroende. Jag skulle inte vilja bli av med den. Dock gör den att jag hatar och absolut avskyr att göra fel. Känslan i min mage idag när jag insåg det faktum att jag återigen gjort fel var oförklarlig. Svetten rann, magen skapade en liten klump av ångest och andningen blev hetsigare. Det kan låta överdrivet men tyvärr är det sant. Jag fick försöka lugna mig. Även om om jag intalade mig bl.a. just de ord som min kloka lärare just skrev: "Emma det är lugnt, sånt här händer, alla missförstår uppgifter, du lämnade ju iaf in i tid bara på fel plats...han kommer förstå..." Sådana ord försöker jag ge mig själv men ändå så blir dagen uppochner för en sådan skitgrej. Jag är mycket väl medveten om att det är en skitgrej.
Min tanke var att jag skulle blogga från Gran Canaria. Dels för att skryta lite men framförallt hade jag tänkt mig ett inlägg om livet på ön. Detta blev inte då jag blev så pass plikttrogen så jag läste mestadels litteratur om dagarna i solen. (Jag klagar inte, det var ett fint sätt att studera på) Självklart unnade jag mig en hel del nöje och nöjeslitteratur men samvetet är alltid där och spökar så det blev aldrig nåt inlägg. Andra saker prioriteras ofta framför denna blogg. Visst har livet blivit mer händelserikt sen jag flyttade som jag önskade men ändå har skolan lite tagit över mitt liv. Jag har många ämnen som jag tänker jag ska skriva om men det blir liksom inte av. Istället har jag en disk i huvudet som är proppfull av förslag och ämnen som snart skvalpar över. Dock tar pliktkänslan till skolan ändå över och säger "nej, jag kanske ska ta och plugga lite iaf, bloggen tar jag en annan dag." Det hände inte förrän idag. Det är ungefär en månad sedan jag skrev sist om inte mer (Det vet jag inte för bloggen visar alltid fel tid, muppblogg). Jag kan dock inte lova någon förändring i mitt skrivande. Jag kan enbart försöka. Jag anser att titeln på detta blogginlägg ändå är ett klokt sätt att se på livet. Många av er därute borde verkligen känna på dessa ord. Det mesta löser sig om man själv bara ser till att lösa det om man har lite förtröstan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar