Arga brudar, feminist, kärringtugg eller pretto? Kanske t.o.m. en klagomur? - Hur inspirerande känns det?

Många har hört det förr: Ord som jämställdhet, jämlikhet, förtryck, genus och hur synd det är om kvinnan. Du som man har blivit anklagad för att vara ett djur, ett monster och förtryckare.

Studerar man dessutom som jag en humanistisk linje på universitetet diskuteras detta tillsammans med kön, klass, etnicitet i stort sett varje dag. Jag tror jag inte är ensam om att ibland ha stängt av, blundat och slutat lyssna: ”Måste det vara ett sånt jävla tjat!”. Många av er kanske läste titeln och slutade läsa där med tanken om att: ”Nej, jag orkar inte med en arg brud till”. Till dig säger jag, du är inte ensam! Vi har nog alla eller i alla fall många, tänkt tanken.

Ändå får jag hela tiden bekräftelse på att det problem vi inte orkar diskutera finns. Så vad föreslår du kära samhälle att vi ska göra? Hur ska vi fortsätta prata om detta? ska de kvinnor och män som ser problemen tiga? Hjälper det att diskutera det på nästintill varje seminarie på universitetet så att diskussionen ofta känns urholkad? Hur ska vi få diskussionen att bli intressant igen för oss alla? Det finns ett problem och varken jag eller andra vill inte blunda. Men jag vill inte klassas som en arg brud, manshatare eller radikal feminist som bara klagar och är negativ när det jag egentligen vill är att skapa en positiv diskussion men samtidigt visa på att det är fel att alla inte anses vara jämlika. Det känns liksom inget vidare! Det gäller inte bara frågan om jämställdhet utan även andra grupper och individer som känner sig ignorerade och förtryckta. Problemet finns, vad ska vi göra? Hur ska vi prata om det?

Jag vill kunna diskutera dessa saker utan att folk himlar med ögonen och tycker att nu ”blir hon sådär jobbig och pretto igen”. Kära ni, jag ser vad ni tänker när ni gör dessa miner men hur ska jag få dig att lyssna utan att anses som en klagomur? Klagomål är jag väl medveten om, det tar oss inte framåt men riktiga argument kan. Frågan är hur argumenten blir nog bra utan att betraktas som klagomål eller jobbiga. Spelar det någon roll VEM som - eller är det bara om HUR man uttalar sig?

I vardagliga situationer brottas jag med tanken om hur jag ska vara för att inte vara en tjej som antingen tar för lite, eller för mycket plats. Jag vill inte vara nån mes men jag vill verkligen inte känna mig jobbig ändå känner jag att när jag lyfter problemet så anses jag av andra vara just jobbig. Åter igen suckar, himlande ögon och syrliga kommentarer, jag är nog inte den ende som märkt det. Men säg mig hur jag ska få lika mycket utrymme när det i ett rum sitter majoriteten killar som tar plats och tar det för självklart? Borde jag skrika högre, ta för mig mer aggressivt eller borde de som tar mycket plats (även kvinnor) också ge plats för de som försöker få? Personligen, svarar jag ja på bägge frågor men det är så ofta som det inte går hela vägen hem. En vän och jag diskuterade i veckan varför är det så att vi så ofta tänker oss en man som självklar ledare när det sitter en driven och talför kvinna i rummet som faktiskt är mer lämpad för jobbet? Jo, det är ju sant och många gånger bevisat att männen ofta hörs mest. Kanske är det så att det tjejer borde ta för sig mer? Eller? Det ena utesluter inte det andra, det vi kan se är att det ändå går att se ett tydligt mönster. Tydliga strukturer som förhindrar. Men det är bara vi som människor (vare sig vi anser oss vara han eller hon eller hen eller något annat för den delen) som faktiskt kan tänka till och förändra. Kanske borde vissa av oss tänka på att höras mer? Kanske behöver vissa av oss tänka över varför vi hela tiden måste höras när andra inte får plats? Det finns även tysta människor som inte vågar ta plats, hur får vi in dem i matchen? Alla måste ju ta ansvar. Det handlar om att ge och ta men jag och många andra med mig ser tydliga strukturer som gör att det blir så fel:

Hur kommer det sig att män/ pojkar får mest uppmärksamhet i ett klassrum? Varför vänder sig servitören till mannen i sällskapet trots att han kanske inte kan något om vin? Varför ska kvinnor uppmanas att hållas inne istället för att folk uppmanas hållas utomhus för att hålla utkik när galna våldtäktsmän går fria? Det är ju större chans att en kille blir misshandlad på öppen gata än att tjejen blir våldtagen…Men killar uppmanas sällan att stanna hemma? Varför får Maria Wetterstrand höra att hon är aggressiv när hon är fokuserad i en debatt men ingen kritiserar Reinfeldt eller Persson, Bildt eller Jurholt eller Hägglund för detsamma? Varför har Bengt Magnusson jobbet kvar och är mestadels omringad av unga kvinnliga förmågor som hela tiden byts ut? Är rosa en tjejfärg och är det en självklarhet? Varför säger vi att små flickebarn är söta medan gossarna är starka och modiga? Varför vet en 3-åring att hon kan få mer bekräftelser och komplimanger om hon har klänning? Löser det här sig om alla ser likadana ut eller går det att lösa på något annat sätt? Varför kan jag diskutera känslor med mina kvinnliga vänner när många killar inte klarar detta? Varför ägnar kvinnor mer tid på hushåll än män? Varför har kvinnor sämre lön än män? Varför, varför, varför? Listan kan göras lång.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker mig se ett mönster, ett mönster vi alla är en del av. Jag vill skapa en nyanserad debatt. Hur ska vi prata om det här utan att det blir just jobbigt?