söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Konsten att skriva och konsten att vara bäst
Att forma en text kan innebära så mycket känslor. Själv förvånas jag över hur mycket beslut man måste göra för att det ska bli den ultimata texten. Bara nu går det runt i huvudet på mig då jag hela tiden väljer mina ord, funderar kring stavning och min meningsbyggnad. Det är så mycket som kan gå fel i en text. Fel ordval, fel meningsbyggnad, ett kommatecken på helt fel ställe, syftningsfel och särskrivning. Tröttsamt men sant. Samtidigt gäller det att få till den rätta känslan, att få till en text så att budskapet går fram på det sättet som speglar mig. Just nu skriver en bloggtext och ja, då får man räkna med lite störande fel här och var. Det är fult men det förekommer. Värre är det när man ska skriva uppsats, rapport, debattartikel eller essä. Miljoner regler, miljoner olika "godkända" ord och uttryck. Ett litet fel och du förstör en hel text. Precis som när du målar en tavla kan en liten färgprick förstöra hela verket.
När jag var yngre ville jag vara bäst på allt. Vem vill inte det? Men då kändes det som att alla hade något de var bra på men inte jag. Det fanns alltid en i klassen som var bäst på fotboll, sjunga, måla eller fick alla MVG. Jag var medelmåttan och ibland tyvärr sämst. Framförallt på matte och idrott. Katastrof. Det var den tidens sanning. Pappa försökte med fina "pep-talks" som "men Emma du har ju ett gott hjärta". Som om det räknades i den hårda skolvärlden? Min taktik var att försöka bli bäst på att skriva. Jag hade ju ambitionen, kreativiteten och det var ju kul! Tyvärr misslyckades min plan totalt. Jag som älskade att få använda fantasin och berätta historier, skriva noveller, texter men ofta slutade det i besvikelse. Mina papper var alltid fulla av den röda streck och kommentarer. Det var pilar om hur jag skulle bygga meningar, var jag skulle ha punkt och kommatecken. Dessutom fanns min värsta fiende,"du ändrar tempus". Alltid var den där, jag förstod ingenting. Suck. Min fina pappa försökte alltid peppa mig igen när han fick hem en besviken dotter. Han försökte säga lite milt: "men du får väl öva!" Han kunde inte ha sagt något värre. Öva, vem övar, alla är ju redan bra...
Idag vet jag att man tyvärr måste acceptera vissa saker. Jag kommer aldrig bli bäst på att skriva, sjunga, spela gitarr eller något liknade. Jag kan vara bra på något. Tyvärr kommer jag aldrig bli bäst. Det må låta klyschigt men det enda jag kan vara bäst på är att vara mig själv och allt vad det innebär. Det innebär att jag ibland är klok, ödmjuk och trevlig medan jag samtidigt kan hälla ut kaffe över hela mig, vara orolig, bitsk eller envis. Idag försöker jag mig på en attitydförändring. Jag har insett att pappa hade såklart rätt hela tiden. Att ha ett gott hjärta, vilja och ambition är mer värdefullt än att vara bäst. Dessutom för att bli bäst eller bättre på något så ingår det att öva. Jag måste fortsätta öva på meningsbyggnader, kommatecknets rätta plats, stavning etc. Det är bara att bita ihop och fortsätta tänka över sina ordval. Jag blir dessutom bättre. Idag förstår jag tempus.
Tyvärr har jag inte samma kapacitet att bli bättre på att sjunga. Jag har spelat för lite för att någonsin bli bäst på gitarr. Jag kan alltid öva men jag kommer nog aldrig att bli bäst. Jag trivs ganska bra med att öva. Det ger mig något varje dag. Dessutom vad innebär det att vara bäst? Tänk vilken press. Jag är nog rätt glad ändå att jag får öva och får lära mig. Man ska våg lära sig nya saker och alltid, alltid öva för att bli bättre. Tack livet för att jag har möjligheten till det.
När jag var yngre ville jag vara bäst på allt. Vem vill inte det? Men då kändes det som att alla hade något de var bra på men inte jag. Det fanns alltid en i klassen som var bäst på fotboll, sjunga, måla eller fick alla MVG. Jag var medelmåttan och ibland tyvärr sämst. Framförallt på matte och idrott. Katastrof. Det var den tidens sanning. Pappa försökte med fina "pep-talks" som "men Emma du har ju ett gott hjärta". Som om det räknades i den hårda skolvärlden? Min taktik var att försöka bli bäst på att skriva. Jag hade ju ambitionen, kreativiteten och det var ju kul! Tyvärr misslyckades min plan totalt. Jag som älskade att få använda fantasin och berätta historier, skriva noveller, texter men ofta slutade det i besvikelse. Mina papper var alltid fulla av den röda streck och kommentarer. Det var pilar om hur jag skulle bygga meningar, var jag skulle ha punkt och kommatecken. Dessutom fanns min värsta fiende,"du ändrar tempus". Alltid var den där, jag förstod ingenting. Suck. Min fina pappa försökte alltid peppa mig igen när han fick hem en besviken dotter. Han försökte säga lite milt: "men du får väl öva!" Han kunde inte ha sagt något värre. Öva, vem övar, alla är ju redan bra...
Idag vet jag att man tyvärr måste acceptera vissa saker. Jag kommer aldrig bli bäst på att skriva, sjunga, spela gitarr eller något liknade. Jag kan vara bra på något. Tyvärr kommer jag aldrig bli bäst. Det må låta klyschigt men det enda jag kan vara bäst på är att vara mig själv och allt vad det innebär. Det innebär att jag ibland är klok, ödmjuk och trevlig medan jag samtidigt kan hälla ut kaffe över hela mig, vara orolig, bitsk eller envis. Idag försöker jag mig på en attitydförändring. Jag har insett att pappa hade såklart rätt hela tiden. Att ha ett gott hjärta, vilja och ambition är mer värdefullt än att vara bäst. Dessutom för att bli bäst eller bättre på något så ingår det att öva. Jag måste fortsätta öva på meningsbyggnader, kommatecknets rätta plats, stavning etc. Det är bara att bita ihop och fortsätta tänka över sina ordval. Jag blir dessutom bättre. Idag förstår jag tempus.
Tyvärr har jag inte samma kapacitet att bli bättre på att sjunga. Jag har spelat för lite för att någonsin bli bäst på gitarr. Jag kan alltid öva men jag kommer nog aldrig att bli bäst. Jag trivs ganska bra med att öva. Det ger mig något varje dag. Dessutom vad innebär det att vara bäst? Tänk vilken press. Jag är nog rätt glad ändå att jag får öva och får lära mig. Man ska våg lära sig nya saker och alltid, alltid öva för att bli bättre. Tack livet för att jag har möjligheten till det.
torsdag 28 oktober 2010
Allt mellan himmel och jord!
Tänk vad man hinner med att diskutera under en dag. Så mycket tankar som bara flyger runt och går från en person till en annan. Det är fascinerande hur världen bara kryllar av idéer, lösningar och möjligheter. Tänk vad mycket kunskap det finns. Kompetens som dessutom aldrig får komma fram. Ibland måste vi nästan våga mera och utnyttja varandras kompetens. Vad har man att förlora? kreera mera! Det är dagens sammanfattning!
onsdag 27 oktober 2010
Civilkurage
Ordet är hårt, häftigt och seriöst. Jag vill ha civilkurage. Jag minns att det var i högstadiet som jag stötte på ordet för första gången. Vi hade en bok i samhällskunskapen som nämnde ordet, bara som en notis. trots det fick vår lärare oss att känna på begreppet genom att diskutera ämnet. Det blev något eftersträvansvärt. Efter den gången minns jag inte många diskussioner om temat. kanske har jag hört ordet nämnas men inte mer. Inte i media, inte i min utbildning (lärarprogrammet), inte i dagligt tal. Däremot minns jag att jag har tänkt på begreppet. Det har hela tiden funnits i mitt huvud som något gott. Inte förrän nu ikväll fick jag diskutera civilkurage igen på riktigt.
Vad säger du kära läsare, hur tänker du om civilkurage? Själv upplever jag att civilkurage är något som har glömts bort. Framförallt är det inte vanligt att vi uppmanar andra att säga ifrån. När jag började skolan blev jag lärd att säga ifrån när någon var dum. Skolan är nog det enda stället där vi diskuterar civilkurage. Framförallt på temat mobbning. Det är självklart positivt att mobbning tas på stort allvar. Det blir problematiskt om det inte efterföljs konsekvent i andra fall också. Man ska säga nej när någon är dum!
Jag har på arbetsplatser, på universitetet, i skolan upplevt att många har svårt att säga ifrån. Kanske är det på grund av osäkerhet. Kanske har man okunskap om situationen eller i ämnet. Jag efterfrågar ändå någon slags moral. Det känns som att vi i Sverige har det lite för lätt att bli nöjda. Vi nöjer oss lätt med vad vi har istället för att ha ambitionen att bli bättre. Så länge vi har ett jobb, tak över huvudet, familj och inkomst är vi färdiga. Självklart ska man vara nöjd och stolt över det man lyckats med. Däremot tror jag att det finns en fara i att nöja sig. Man kan alltid göra något bättre, utveckla mera, vara kreativ. Att nöja sig och gömma sig skapar problem. Helt plötsligt kan chefen börja köra med dig, du har för låg lön, jobbar övertid, kollegorna eller klasskamraterna skämtar på din bekostnad. Listan kan göras lång på konsekvenser som uppstår när man inte säger ifrån. Istället för att höja rösten muttrar du, går hem, blir bitter. Den rädsla du känner kan göra att det leder till allvarligare saker. Rädslan för att be om en högre lön kan resultera i att du kanske vid ett annat tillfälle blundar för problem som t.ex. ett våldsbrott.
Självklart tror jag inte att någon kan vara perfekt, alltid göra rätt. Dessutom har vi alla problem som begränsar oss. Det skapar osäkerhet och kanske känner vi ofta att vi har okunskap i situationen. Det jag vill är att få dig och andra att tänka till. Jag tror inte på dumdristighet. Som ung, inte så fysiskt lagd tjej på 1.63 skulle jag inte gå in och avbryta ett knivslagsmål. Däremot tror jag att man alltid kan göra något. Även om det känns obetydligt och oviktigt. Det behöver det inte vara. Idag är det lätt att skicka iväg ett mail till vem som helst när du känner att något är fel. Du kan ringa facket om du är osäker på din lön, läsa på polisens hemsida om du undrar över vad som är ett brott, kontakta kommunen genom hemsidan om parkbelysningen är dålig. Allt detta är viktigt. Det är de små sakerna som räknas och kan förhindra att något värre händer. Jag kommer aldrig att kunna säga till varje gång något är fel men det är något jag eftersträvar. Det är något jag har gjort och det har fått genomslag. Du kommer inte höras varje gång men du kan alltid försöka. Engagemang och ambition är viktigt och jag undrar många gånger vart det tar vägen dag? Jag vägrar bli rädd och bitter, jag vill känna att jag kan visa när jag anser att något är fel.
Våga säga nej om någon är dum! är något jag har och kommer ta med mig i mitt vuxenliv.
Vad säger du kära läsare, hur tänker du om civilkurage? Själv upplever jag att civilkurage är något som har glömts bort. Framförallt är det inte vanligt att vi uppmanar andra att säga ifrån. När jag började skolan blev jag lärd att säga ifrån när någon var dum. Skolan är nog det enda stället där vi diskuterar civilkurage. Framförallt på temat mobbning. Det är självklart positivt att mobbning tas på stort allvar. Det blir problematiskt om det inte efterföljs konsekvent i andra fall också. Man ska säga nej när någon är dum!
Jag har på arbetsplatser, på universitetet, i skolan upplevt att många har svårt att säga ifrån. Kanske är det på grund av osäkerhet. Kanske har man okunskap om situationen eller i ämnet. Jag efterfrågar ändå någon slags moral. Det känns som att vi i Sverige har det lite för lätt att bli nöjda. Vi nöjer oss lätt med vad vi har istället för att ha ambitionen att bli bättre. Så länge vi har ett jobb, tak över huvudet, familj och inkomst är vi färdiga. Självklart ska man vara nöjd och stolt över det man lyckats med. Däremot tror jag att det finns en fara i att nöja sig. Man kan alltid göra något bättre, utveckla mera, vara kreativ. Att nöja sig och gömma sig skapar problem. Helt plötsligt kan chefen börja köra med dig, du har för låg lön, jobbar övertid, kollegorna eller klasskamraterna skämtar på din bekostnad. Listan kan göras lång på konsekvenser som uppstår när man inte säger ifrån. Istället för att höja rösten muttrar du, går hem, blir bitter. Den rädsla du känner kan göra att det leder till allvarligare saker. Rädslan för att be om en högre lön kan resultera i att du kanske vid ett annat tillfälle blundar för problem som t.ex. ett våldsbrott.
Självklart tror jag inte att någon kan vara perfekt, alltid göra rätt. Dessutom har vi alla problem som begränsar oss. Det skapar osäkerhet och kanske känner vi ofta att vi har okunskap i situationen. Det jag vill är att få dig och andra att tänka till. Jag tror inte på dumdristighet. Som ung, inte så fysiskt lagd tjej på 1.63 skulle jag inte gå in och avbryta ett knivslagsmål. Däremot tror jag att man alltid kan göra något. Även om det känns obetydligt och oviktigt. Det behöver det inte vara. Idag är det lätt att skicka iväg ett mail till vem som helst när du känner att något är fel. Du kan ringa facket om du är osäker på din lön, läsa på polisens hemsida om du undrar över vad som är ett brott, kontakta kommunen genom hemsidan om parkbelysningen är dålig. Allt detta är viktigt. Det är de små sakerna som räknas och kan förhindra att något värre händer. Jag kommer aldrig att kunna säga till varje gång något är fel men det är något jag eftersträvar. Det är något jag har gjort och det har fått genomslag. Du kommer inte höras varje gång men du kan alltid försöka. Engagemang och ambition är viktigt och jag undrar många gånger vart det tar vägen dag? Jag vägrar bli rädd och bitter, jag vill känna att jag kan visa när jag anser att något är fel.
Våga säga nej om någon är dum! är något jag har och kommer ta med mig i mitt vuxenliv.
Då försöker vi igen...
Jaha, det här lär ju då vara tredje gången jag försöker satsa på att underhålla en blogg. Jag vet inte om det handlar om min prestationsångest eller om det helt enkelt är som att skriva dagbok som jag aldrig lyckats med. Hursomhelst ska man ju alltid försöka. Det är en utmaning. Ser att jag fortfarande har ett blogginlägg kvar sen sist jag försökte. Inser också att svenskan inte riktigt är vad jag hade tänkt mig från början. Jag låter den vara kvar som ett minne. Som ett exempel på hur jag inte ska göra. Kan vara bra för att öva på att släppa på kontrollen. Bra Emma, starkt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)