Som sagt, läste just det där...

Hon som kan konsten att bajsa i badkaret

Jag har egentligen svårt för det här med att människor pratar om sina djur. Jag finner det ganska ointressant att höra om andras djur men självklart vill jag gärna prata om min egen trots att jag vet hur töntigt och tråkigt det egentligen är. Människor tenderar att förmänskliga djur och talar om dem som om de var deras bäbisar, jag har svårt för detta. Så eftersom jag ogillar detta så mycket tänkte jag inkonsekvent nog att jag ska berätta historien om mitt djur, min älskade katt Esther som fyller 11 idag (tror jag). Detta är min blogg därför får jag skriva om precis vad jag vill. Är det inte underbart? Här ger jag också dig chansen att välja om du vill fortsätta att läsa.
Det finns många negativa sidor med att ha katt. Det två värsta sakerna Esther gör är att hon dels väcker alla i huset på nätterna och gör allt precis allt för att man ska vakna. Eftersom hon är ett ego ska alla bry sig om henne, allt är på hennes premisser. Dessutom bajsar odjuret i badkaret och eftersom det är jag som använder det badrummet mest är det också jag som får plocka upp skiten! Nu kanske ni undrar varför jag har katt. Det skulle jag också undra om jag läst texten ända hit. Trots att hon många gånger gör mitt liv till ett rent helvete, hårar ner kläder, river möbler och sårar ner mina händer älskar jag att vara i hennes närvaro.
Jag tror att jag var tolv när vi fick henne. Jag minns att jag den dagen var otroligt ledsen för att jag inte hade blivit bjuden på en fest men att min dåvarande bästa kompis Fanny hade blivit bjuden. Jag minns dock att denna fredag blev bättre då vi fick besök av mammas vän Karin som har en tendens att sprida glädje omkring sig. Det var ett visst Stig H. skämt som var på tapeten hemma hos oss då, vet inte varför. Vi skulle också äta skaldjur vilket man inte kan bli annat än lycklig av. Hursomhelst hade vi för ett tag sedan haft en annan katt vid namn Tigra som på något mystiskt sätt hade försvunnit. Vi hade letat i dagar och nätter, ringt och med lappar efterlyst denna katt. Hon kom aldrig tillbaka. Kanske blev hon påkörd men jag misstänker att hon bara fått för sig att dra, flyttat helt enkelt. Min syster och jag grät floder i flera veckor.
Den här dagen eller snarare på eftermiddagen, nästan vid middagstid ringde vår granne. På den här tiden bodde jag i ett villaområde i Huddinge och dessa grannar hade jag hängt mycket med i min barndom då jag lekt med mellandottern i huset. Mamman i familjen älskar djur och de hade haft alla möjliga slags djurarter i huset. De hade haft en leguanödla som bet folk, de hade under en tid ankor som lekte i vattenpölen och följde efter en på vägen från skolan. De hade höns och under ett litet tag en kalkon som tyvärr hängde sig i hönsnätet, fruktansvärt öde. Framförallt hade de också katter. Vid den här tiden tror jag att de hade ungefär tre-fyra katter. Detta var väl känt i grannsämjan och inte lika populärt hos alla. När min granne ringde oss denna kväll hade hon något besynnerligt att berätta. De hade i sin kattlucka fått en kattunge instoppad tillsammans med en lapp. På lappen stod detta ”trevliga” meddelande:
”Är detta er katt som går runt och skriker?”
Cenita, min granne, hade blivit väldigt upprörd men försökt att ta hand om katten men problemet var bara att de större katterna var ganska elaka mot denna lilla kattunge. Hon hade hört att vi hade blivit av med vår katt och undrade om vi kunde ta hand om den så länge tills en ägare hittade’
s. Det tog inte lång tid för oss att bestämma oss i frågan. Några minuter senare var jag och min syster där och hämtade en liten svartgrå utmärglad kattunge med stora ögon och när man lyfte henne kunde man känna hennes revben. Hon fick till en början bo i vårt vardagsrum och jag kommer alltid minnas hur liten och försvarslös on såg ut när hon låg ihopkrupen i vår soffa.
Vi försökte hitta ägaren. Dels ringde min pappa runt till grannar. Jag och Elin delade ut lappar. Jag minns att några ringde efter att ha sett lapparna. Varje gång telefonen ringde sjönk mitt hjärta en bit för jag hoppades på att hon skulle få stanna. Som tur var stämde aldrig beskrivningen helt på katten. Efter en månad bestämde vi att hon var vår. Jag lovar att den dagen som hon kom till oss var tusen gånger bättre än den festen jag inte blev bjuden på.
Jag och Esther har nog alltid varit bästa vänner. Vi både hatar och förstår varandra. Jag drar henne i svansen eller killar henne på magen för att jävlas. Hon bits och skriker åt mig på nätterna och jag lovar att hon vet att jag hatar det.
Ändå finns det stunder som nu, i skrivandets stund som vi ligger och myser med varandra. Hon trycker sig mot min arm och halvt ligger på den. Jag älskar de stunderna. Sen har det varit våra fina promenader, hon har varit med och plockat svamp bl.a.. Framförallt kommer hon när jag är sjuk eller ledsen och trycker sig tröstande mot en som ett sätt att säga ”jag är här, varför mår du inte bra?”.
Kära Esther förlåt att jag skriker på dig så ofta men du ska veta att du har en egen plats i mitt hjärta. Denna text är till dig min kära vän. Den dagen du inte finns mer kommer att vara tom. Grattis på din dag!!!
(vi bestämde att det var idag då Esther finns med i almanackan, också därför det blev hennes namn)

"Lämna in imorgon, hav förtröstan"

Mitt sifferminne är inte något man kan kalla gott. Samma sak gäller instruktioner. När jag får instruktioner tilldelade till mig måste jag säkert scanna igenom dessa ett tjugotal gånger för att uppgiften inte ska bli fel utförd. Ändå händer det, att det blir fel. Precis som när det gäller siffror och tandläkartider hittar min hjärna på att det stod en annan tid eller en annan instruktion. Istället konstruerar min hjärna en ny verklighet. Detta är mycket frustrerande. Man kan tro att det ska hjälpa med att skriva ned, stryka under och anteckna dessa ting för att minnet ska fungera bättre men icke, likt förbannat hinner min hjärna skapa dessa nya tider och instruktioner innan min penna har hunnit nå pappret. Idag hände det igen. Jag skulle ha lämnat in en hemtenta klockan tolv och enligt mig var jag säker på att jag skulle kunna maila in den men självklart var det helt fel. Enligt schemat skulle jag ha lämnat in den klockan tolv (tiden var rätt iaf.)i ett lärarfack. Där var min dag förstörd. Dock mailade jag min lärare och förklarade läget. Titeln citerar de ord han just skrev tillbaka. Jag tyckte de var träffande när det gäller mycket i livet.

jag har en tendens att vilja ha ständig kontroll. Detta är jag säkerligen inte ensam om. Det är en egenskap jag älskar och hatar på samma gång. Egenskapen ger mig möjligheter och egenskapen inger förtroende. Jag skulle inte vilja bli av med den. Dock gör den att jag hatar och absolut avskyr att göra fel. Känslan i min mage idag när jag insåg det faktum att jag återigen gjort fel var oförklarlig. Svetten rann, magen skapade en liten klump av ångest och andningen blev hetsigare. Det kan låta överdrivet men tyvärr är det sant. Jag fick försöka lugna mig. Även om om jag intalade mig bl.a. just de ord som min kloka lärare just skrev: "Emma det är lugnt, sånt här händer, alla missförstår uppgifter, du lämnade ju iaf in i tid bara på fel plats...han kommer förstå..." Sådana ord försöker jag ge mig själv men ändå så blir dagen uppochner för en sådan skitgrej. Jag är mycket väl medveten om att det är en skitgrej.

Min tanke var att jag skulle blogga från Gran Canaria. Dels för att skryta lite men framförallt hade jag tänkt mig ett inlägg om livet på ön. Detta blev inte då jag blev så pass plikttrogen så jag läste mestadels litteratur om dagarna i solen. (Jag klagar inte, det var ett fint sätt att studera på) Självklart unnade jag mig en hel del nöje och nöjeslitteratur men samvetet är alltid där och spökar så det blev aldrig nåt inlägg. Andra saker prioriteras ofta framför denna blogg. Visst har livet blivit mer händelserikt sen jag flyttade som jag önskade men ändå har skolan lite tagit över mitt liv. Jag har många ämnen som jag tänker jag ska skriva om men det blir liksom inte av. Istället har jag en disk i huvudet som är proppfull av förslag och ämnen som snart skvalpar över. Dock tar pliktkänslan till skolan ändå över och säger "nej, jag kanske ska ta och plugga lite iaf, bloggen tar jag en annan dag." Det hände inte förrän idag. Det är ungefär en månad sedan jag skrev sist om inte mer (Det vet jag inte för bloggen visar alltid fel tid, muppblogg). Jag kan dock inte lova någon förändring i mitt skrivande. Jag kan enbart försöka. Jag anser att titeln på detta blogginlägg ändå är ett klokt sätt att se på livet. Många av er därute borde verkligen känna på dessa ord. Det mesta löser sig om man själv bara ser till att lösa det om man har lite förtröstan.