Ja, jag gör så att jag rippar min barndomsvän Sara och
skriver ett inlägg tillägnat min pappa och ja, bra fäder i största allmänhet.
Det här är ju er dag!
Själv, är jag i alla fall hedrad över att vara min pappas
dotter. Jag har en far att vara stolt över. Han är bland annat en driftig
företagare med många bollar i luften och som ständigt har saker på G. Hur han
pallar trycket många gånger, förstår jag inte och när jag frågar får jag alltid
det härligt optimistiska svaret: ” Men det är ju så roligt!”. En mer engagerad
människa som har intresse för så många saker får man leta efter. Det i
kombination med värme och enorma mängder generositet skapar genuin person som
också har ett intresse för att möta och samtala med andra människor. Min pappa
ser sällan problem, han letar efter lösningar. Denna kombination gör honom till
en fantastisk pappa och en ytterst fin person. Med dessa ingredienser, kryddat
med ödmjukhet, lyckas han också bli väldigt omtyckt.
Nu kanske ni tror att
jag menar att pappa är perfekt, det
menar jag inte att utmåla honom som. Ingen är ju det, perfekt alltså. Min pappa
är visserligen optimistisk men är också en obotlig tidsoptimist, sällan sugen
på att laga mat. Han må vara engagerad men jag och han kan ha helt olika
uppfattningar och åsikter om hur saker och ting ska fungera.
Jag förstår däremot vad folk menar när de säger saker som
”Allt var bättre på Jallers tid” då de syftar till hans stora engagemang i
scouterna eller som tidigare arbetskollegor och personal. Som dotter får man
ett väldigt varmt hjärta och stoltheten är total ( I vissa fall har
prestationsångesten pockat på lite men snabbt lagt sig då jag vet att pappa
skulle tycka att det är onödigt. I huvudet hör jag ”Var dig själv Emma, det
räcker mer än väl”).
Det finns även mindre
trevliga men speciella incidenter som slutat bra på grund av min pappa. En gång
blev jag beskylld av en granne för att ”utnyttja” deras soprum med kommentaren
”Jag är så trött på att folk inte kan hålla sig till sina egna soprum..”, när
jag sedan förklarade att jag slängde mina föräldrars sopor och att de bodde på
fyran blev tonen en helt annan; ”ÅHÅÅÅ” kvittrade hon inställsamt, ”så du
Bengts dotter, ja men släng dina sopor vart du vill!”. – Grannkärring! tänkte jag tyst för mig
själv, men var tacksam för att tanten ifråga, på något sätt, hyste respekt för
min far.
Min pappa gör inget
halvdant, han gör det helhjärtat! Bara genom att vara sig själv har pappa lärt
mig att genom att ge tid och engagemang till andra, får du också dubbelt
tillbaka. Jag är nämligen dotter till en far som har kunnat släppa allt för min
skull. Det har kunnat handla om att jag haft ont, gråtit över matteläxan eller
behövt hjälp när det kommer till att använda slagborr för att sätta upp en
hylla eller, för den delen, haft frågor om hemförsäkring etc. Oavsett anledning,
ser min pappa ständigt till att det finns tid att vara där för mig. När jag var
barn använde vi oss av begreppen ”kompispappa” och ”kompisdotter”. Det är
nämligen så att vi inte bara är förälder och dotter, pappa är också en av mina
bästa vänner. I skolan var jag en motvillig matematikelev. Min pappa skapade då
memory av multiplikationstabellen vilket gjorde att jag fick 100 av 100 på
fredagarnas traditionsenliga multiplikationsprov i mellanstadiet. Han har också
ansträngt sig för att att få mer intresserad av saker, exempelvis orientering.
Detta genom att försöka öka spänningen genom att säga ”Det är ju som en
skattjakt”, Tyvärr funkade det inte alls på den trotsiga dottern, men hon
älskade att han försökte. Engagemanget för sin dotters skolgång har än heller
inte slutat. Jag undrar hur många föräldrar som ställer upp på att ge deras 20
– åriga döttrar hjälp med nationalekonomitentor eller för den delen, genuint
engagerar sig i hennes c-uppsats, trots att han helt saknar kunskap och
intresse i teoretiskt akademiska studier.
Jag hör ofta att jag är lik min mamma till utseendet och
även till beteendet. Detta är jag också såklart stolt över. Min pappas likheter
till utseendet är däremot inte lika uppenbara. Vi delar däremot intressen som
musik, båt och teater och även konst. Vi har alltid delat intresse för olika
former av tävling och spel. Vi är båda också ganska dåliga förlorare, även om
han aldrig kommer erkänna det. Vi blir inte arga men vi vill väldigt gärna
vinna. Ingen av oss hetsar heller ej upp oss i onödan. Vi båda tar det mesta
ganska piano och framförallt, han är bra på att fokusera på nuet.
När jag var i min
mest ambitiösa skolbubbla på högstadiet och gymnasiet kunde det däremot hända
att jag knäcktes av pressen och menade då, att jag var värdelös, att jag aldrig
skulle bli något. Pappa brukade då trösta genom att säga ”Emma, om jag hade
varit lika ambitiös som du i skolan, hade jag ju blivit något, ambition räknas
i den riktiga världen”. Pappa, Jag har ett svar till dig idag. - jag kan inte
tänka mig att du skulle blivit något annat eller mer, du är min älskade pappa. Tack
för det!
