Arga brudar, feminist, kärringtugg eller pretto? Kanske t.o.m. en klagomur? - Hur inspirerande känns det?

Många har hört det förr: Ord som jämställdhet, jämlikhet, förtryck, genus och hur synd det är om kvinnan. Du som man har blivit anklagad för att vara ett djur, ett monster och förtryckare.

Studerar man dessutom som jag en humanistisk linje på universitetet diskuteras detta tillsammans med kön, klass, etnicitet i stort sett varje dag. Jag tror jag inte är ensam om att ibland ha stängt av, blundat och slutat lyssna: ”Måste det vara ett sånt jävla tjat!”. Många av er kanske läste titeln och slutade läsa där med tanken om att: ”Nej, jag orkar inte med en arg brud till”. Till dig säger jag, du är inte ensam! Vi har nog alla eller i alla fall många, tänkt tanken.

Ändå får jag hela tiden bekräftelse på att det problem vi inte orkar diskutera finns. Så vad föreslår du kära samhälle att vi ska göra? Hur ska vi fortsätta prata om detta? ska de kvinnor och män som ser problemen tiga? Hjälper det att diskutera det på nästintill varje seminarie på universitetet så att diskussionen ofta känns urholkad? Hur ska vi få diskussionen att bli intressant igen för oss alla? Det finns ett problem och varken jag eller andra vill inte blunda. Men jag vill inte klassas som en arg brud, manshatare eller radikal feminist som bara klagar och är negativ när det jag egentligen vill är att skapa en positiv diskussion men samtidigt visa på att det är fel att alla inte anses vara jämlika. Det känns liksom inget vidare! Det gäller inte bara frågan om jämställdhet utan även andra grupper och individer som känner sig ignorerade och förtryckta. Problemet finns, vad ska vi göra? Hur ska vi prata om det?

Jag vill kunna diskutera dessa saker utan att folk himlar med ögonen och tycker att nu ”blir hon sådär jobbig och pretto igen”. Kära ni, jag ser vad ni tänker när ni gör dessa miner men hur ska jag få dig att lyssna utan att anses som en klagomur? Klagomål är jag väl medveten om, det tar oss inte framåt men riktiga argument kan. Frågan är hur argumenten blir nog bra utan att betraktas som klagomål eller jobbiga. Spelar det någon roll VEM som - eller är det bara om HUR man uttalar sig?

I vardagliga situationer brottas jag med tanken om hur jag ska vara för att inte vara en tjej som antingen tar för lite, eller för mycket plats. Jag vill inte vara nån mes men jag vill verkligen inte känna mig jobbig ändå känner jag att när jag lyfter problemet så anses jag av andra vara just jobbig. Åter igen suckar, himlande ögon och syrliga kommentarer, jag är nog inte den ende som märkt det. Men säg mig hur jag ska få lika mycket utrymme när det i ett rum sitter majoriteten killar som tar plats och tar det för självklart? Borde jag skrika högre, ta för mig mer aggressivt eller borde de som tar mycket plats (även kvinnor) också ge plats för de som försöker få? Personligen, svarar jag ja på bägge frågor men det är så ofta som det inte går hela vägen hem. En vän och jag diskuterade i veckan varför är det så att vi så ofta tänker oss en man som självklar ledare när det sitter en driven och talför kvinna i rummet som faktiskt är mer lämpad för jobbet? Jo, det är ju sant och många gånger bevisat att männen ofta hörs mest. Kanske är det så att det tjejer borde ta för sig mer? Eller? Det ena utesluter inte det andra, det vi kan se är att det ändå går att se ett tydligt mönster. Tydliga strukturer som förhindrar. Men det är bara vi som människor (vare sig vi anser oss vara han eller hon eller hen eller något annat för den delen) som faktiskt kan tänka till och förändra. Kanske borde vissa av oss tänka på att höras mer? Kanske behöver vissa av oss tänka över varför vi hela tiden måste höras när andra inte får plats? Det finns även tysta människor som inte vågar ta plats, hur får vi in dem i matchen? Alla måste ju ta ansvar. Det handlar om att ge och ta men jag och många andra med mig ser tydliga strukturer som gör att det blir så fel:

Hur kommer det sig att män/ pojkar får mest uppmärksamhet i ett klassrum? Varför vänder sig servitören till mannen i sällskapet trots att han kanske inte kan något om vin? Varför ska kvinnor uppmanas att hållas inne istället för att folk uppmanas hållas utomhus för att hålla utkik när galna våldtäktsmän går fria? Det är ju större chans att en kille blir misshandlad på öppen gata än att tjejen blir våldtagen…Men killar uppmanas sällan att stanna hemma? Varför får Maria Wetterstrand höra att hon är aggressiv när hon är fokuserad i en debatt men ingen kritiserar Reinfeldt eller Persson, Bildt eller Jurholt eller Hägglund för detsamma? Varför har Bengt Magnusson jobbet kvar och är mestadels omringad av unga kvinnliga förmågor som hela tiden byts ut? Är rosa en tjejfärg och är det en självklarhet? Varför säger vi att små flickebarn är söta medan gossarna är starka och modiga? Varför vet en 3-åring att hon kan få mer bekräftelser och komplimanger om hon har klänning? Löser det här sig om alla ser likadana ut eller går det att lösa på något annat sätt? Varför kan jag diskutera känslor med mina kvinnliga vänner när många killar inte klarar detta? Varför ägnar kvinnor mer tid på hushåll än män? Varför har kvinnor sämre lön än män? Varför, varför, varför? Listan kan göras lång.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker mig se ett mönster, ett mönster vi alla är en del av. Jag vill skapa en nyanserad debatt. Hur ska vi prata om det här utan att det blir just jobbigt?

Det här med nyårsöfte...

Nyårslöften, ständiga konversationen på nyårsafton timmarna innan klockslaget. ”Vad har du för nyårslöfte, har du ett? Ska man ha ett i år kanske?”

Det där med nyårslöfte har jag egentligen aldrig förstått. Vad är ett nyårslöfte? Ska det vara något man på något sätt ska göra konstant under året som t.ex. prova en ny rotsak varje dag eller kan det gälla enbart en händelse typ: ” I år ska jag hoppa bungy-jump nedför Sydafrikas högsta bro, rakt ner i ett vattenfall? ”.

Jag gissar att svaret är att det kan vara vad som helst. Samtidigt har jag aldrig hört någon nöjt säga: ”Åh, jag är verkligen SÅÅ stolt över mig själv!!! I år höll jag löftet och det har verkligen mig gott och till en bättre människa, kanske t.o.m. utvecklat mig som person!!!” Har du kära läsare?

För det mesta har jag hört folk som klagar över sitt löfte och det blir liksom som mer en belastning och måste istället för att vara en kul grej. I vår diskussion om nyårslöften sa en klok vän att nyårslöften är för de gamla, är man gammal anser man att man har massa laster och därför ska man försöka bli en bättre människa genom dessa löften som oftast inte går att hålla för att de är jobbiga (något i stil med sa hon iallafall). Detta är ju verkligen att generalisera kan man tycka men jag tycker att det finns en poäng. Självklart finns det unga som lider av samma syndrom, kanske fler unga än gamla.

Man ska bli en bättre människa genom att äta nyttigare, inte äta godis, träna ett extra pass i veckan, sluta klaga, plugga mer, få bättre lön, högre status etc. Om detta är vad som definieras som att bli en bättre människa är jag inte med i den här leken. Måsten är något jag lyckas begrava mig med i vilket fall som helst vare sig med eller utan löften och vare sig jag vill eller inte. Jag lider verkligen av ett ”duktig- flicka- syndrom”, man ska träna, plugga, äta rätt och näringsriktigt, hålla rent, hålla en stabil ekonomi, handla mat ”rätt” dvs. antingen ekonomiskt, näringsriktigt och etiskt (något som sällan går ihop) etc. Helt enkelt samma måsten som de löften jag tidigare beskrev. Det är ju helt vansinniga mål när man tittar på listan, inte hållbart eller hälsosamt i längden. Jag stannar ofta upp och frågar mig själv när jag står där i mina ”måsten” om det här verkligen är vad livet går ut på? Vem gör jag detta för, mig själv eller någon annan? Svaret varierar för det är klart att man vill kunna vara lite cool och etisk när man handlar samtidigt som jag inte kan göra det varje gång, för jag vet ändå inte var köttet eller grönsaken kommer ifrån och hur den har påverkat miljö och människor. Jag kan bara chansa på att jag gör ett bra val ibland när jag känner att den humana sidan i mig spritter till i kroppen. Jag kan inte alltid vara bäst på lektionen hur mycket jag än försöker för att de finns alltid de där som har läst mer för att de är så sjukt intresserade och insatta men jag är väändå väldigt bra och klok ibland iallafall. Det klart man vill ha en hel och ren lägenhet men man kan ju inte ägna hur mycket tid som helst på det. Hur ska man då hinna med allt annat på listan och framförallt när ska man hinna ha et liv och njuta av nuet?

Är det något 2010 och 2011 har lärt mig så är det att varje dag är dyrbar, man vet ingenting om framtiden, jag har bara ett liv vad jag vet och det är idag. Så många, framförallt ungas liv har förändrats på olika sätt under dessa två år på grund av sjukdom och olyckor, vad är då måsten värda?

Måsten tillhör vår vardag och vi är människor och vi diggar rutiner. Jag säger inte att vi borde eller kan/ vill sluta med dem. Jag vill bara säga att jag vägrar bli uppslukad av dem. Jag vädjar lite till samhället där ute att de ska ta sig tid till sig själva. Njut av den där kaffen efter lunchen och se ångan stiga och känn värme och smak med njutning. Stanna upp när vi inte orkar. Klaga inte på andra i onödan, människor fungerar olika, vi tänker olika, låt oss göra det. De flesta av oss blir och är vettiga i alla fall. Vila i det. Förstör inte livet för att göra andra nöjda. Det är ditt liv, du äger det, ingen annan, de har egna att tänka på. Självklart ska man inte bli helt galet egoistisk det är inte det jag uppmanar till, tänk på att förbättra världen men gör det inte till en last, ett måste. Gör det för att du vill och inte andra pressar dig till det. Håll dig med nära och kära som ger dig värme och energi. inte de som bara tar.

Jag började den här texten med att diskutera nyårslöftet, är det något man borde ha? Ja, om man vill, om man blir lyckligare av det och att det inte blir ett måste. Jag bestämde mig ändå för att testa på att ha ett i år. Nu kanske du tycker att jag säger emot mig själv? Nej, när jag stod i folkmassan igår och såg ut över Stockholms storslagna och färglada fyrverkerier kände jag ändå en lycka, ett lugn: Jag blev lycklig av denna vackra kreation och jag njöt av alla glada människor runt omkring mig. Mitt i detta kom jag på mig själv med att fundera över nyårslöftet. Jag ska ha ett som jag blir glad av men jag ska också ha ett löfte som inte blir ett måste, snarare en vision. Så vad valde jag för löfte? Jo, du har precis läst mitt första försök. Helt enkelt vill jag att besöka dig mer min kära blogg, skriva mer och på olika sätt skapa mer fast på mitt sätt. Helt enkelt att ägna tid åt min kreativitet och öva upp den. Men jag tänker inte göra det till ett måste, antingen lyckas jag eller så misslyckas jag, det ska inte bli något som ger mig mer status eller cred (jag jobbar helt enkelt inte så, det finns nog med sånna saker runt omkring mig.) Vi får se hur det går och om jag lyckas i min personliga avvägning och vendetta kring alla dagens måsten och rutiner (Rutiner och måsten finns och jag mår även bra av dem men inte i för stor skala) Hursomhelst tänker jag i alla fall inte bli besviken om jag på något sätt skulle misslycka med mitt nyårslöftes. Jag tänker inte göra det till ett måste.
God fortsättning kära vänner om ni är med mig i mina tankar, hjälp mig så lovar jag att jag ska försöka hjälpa er!