Darwin, gambling och jag

Det här med gruppdynamik/psykologi är något som fascinerar mig något alldeles fantastiskt mycket. Det här med det sociala spelet, vem som får säga vad, vem som får inte, vad man ska säga när och till vem. Vilka regler som gäller och var dessa gäller. För att göra mina fladdrande tankar något mer begripliga ska jag ta några klara och klassiska exempel. Ta t.ex. en kön på valfri livsmedelsbutik; En tyst överenskommelse om att en person i taget får placera sina matvaror på bandet, för att sedan betala, packa i påse och sen gå. Efter att denna är klar står nästa på tur och upprepar samma procedur. Ett annat klassiskt exempel är Stockholms tub dvs. tunnelbanan. Här gäller regler som: Gå på, ställ dig eller sätt dig. Var inte i vägen för någon, nudda helst inte en annan person då detta kan uppfattas som något sexuellt anspelat eller att du är en potentiell galning/våldtäktsman eller yxmördare (trots att du endast håller i en liten handväska), sätt dig utan att prata eller titta på någon! Fäst gärna blicken på något objekt som tidning, telefon eller reklamskylt. Framförallt!!! Titta inte någon i ögonen om du inte mot all förmodan känner denna människa. Bara då är det hyfsat ok. Det här är bara några beslut som tas varje dag av oss människor och enbart några brickor i det spel som spelas varje dag. Ibland lyckas vi att ta hem hela vinsten men ibland blir det schack matt och botten upp. (Ok nu börjar jag kanske bli otydlig igen)

Bokstavsdiagnoser har blivit en vanlig företeelse där vi anser oss kunna förklara människors beteenden. På det sättet kan vi förstå varför alla inte förstår spelets regler. Förhoppningsvis kan vi hoppas vi på detta sätt kunna reglera människors sätt att vara och te sig för att den ska kunna välja rätt i vårt samhälles beteendenormer. Ett försök att få dem att rätta sig in i ledet. Men vilka är dessa med bokstavskombinationer? Har vi inte alla någon bokstavskombination, någon form av ticks eller konstigt uppförande? Visst finns det säkert de som uppskattar att få en diagnos som ADHD eller dyslexi där det faktiskt finns hjälpmedel, till en viss del. För andra betyder diagnosen bara en sak, "jag är fel". Jag vill hävda att det finns mycket i dessa tankar om att diagnosera som är godhjärtade och mänskliga, dvs. viljan att hjälpa en annan människa. Samtidigt finns det så mycket som är fel i detta tänkande om att människor är fel funtade. Vad är det egentligen som gör att vi vill rätta in dessa människor i dessa led? Är det rädsla för det som är annorunda? vad är det som är normalt och vem har bestämt det? Jag påstår inte att alla diagnoser är fel eller till ondo. För många är det jobbigt att inte förstå det sociala spelet där det påverkar individens rätt till ett liv med kärlek och gemenskap. Klarar man inte det sociala spelet är man ute och direkt ensam, en utknuffad fiapjäs som väntar på förståelse och sällskap.

Jag hävdar alltså att många av de tankar vi försöker översätta i bokstavskombinationer är egentligen det vi kallar för kultur. På Egyptens flygplats finns inte begreppet kö, däremot är det reglerna först till kvarn och starkast överlever som gäller. I U.S.A är det mer regel än undantag att prata med närmsta tunnelbaneåkare och samtalet kan fortgå utan vidare innehåll. En amerikan kan börja diskutera vädret medan den andre diskuterar vidare, det kan sluta i diskussioner om religiösa övertygelser. Det är ingen som blir kallad onormal för detta. Jo, kanske om du försöker börja köa när den regeln inte gäller eller om du inte svarar på amerikanens frågor. Dvs. att andra regler gäller. Förr var du sjuk om du var homosexuell och kvinnor var omöjliga att utbilda. Vad är mönstret idag? Vem bestämmer reglerna på den plats du är?

I gymnasiet fick jag göra ett diagram över hur min klass socialiserade. Uppgiften var att rita cirklar som då skulle symbolisera de grupper som då fanns i klassen. Jag skulle också döpa grupperna. Helt enkelt beskriva min uppfattning av hur de olika cirklarna rörde sig med varandra, var det någon cirkel som gick in i den andre eller var någon cirkel som stod utanför. Efter att vi hade ritat upp dessa olika cirklar och hur de integrerade med varandra skulle vi också visa upp vårt resultat för varandra. Resultaten var skrämmande lika! I stort sett alla hade gjort en liknande bild med några undantag. På vissa håll var en cirkel närmre en grupp än hos någon annan etc. Summan av kardemumman var ändå att vi alla hade accepterat situationen dvs. att några fick vara med i det stora kollektivet där flera cirklar gick in i varandra medan andra cirklar flög utanför gruppen. Det som är mest skrämmande är att vi i den klassen inte är eller var ensamma. Som de djur vi människor är sorterar vi varandra beroende på den uppfattning vi har den andre. Detta behöver inte ens stämma överens med vem personen egentligen är vilket gör att de personer som hamnar högst upp i hierarkin inte klarar av den rollen pch vice versa. Det är fascinerande vilket kaos som kan utbryta ifall någon bryter mönstret. Det dröjer då tills vi åter kan skapa ordning och en ny hierarki är upprättad.

Vad jag kan förstå är detta något som är svårt att komma ifrån. Människor måste på något sätt, hela tiden utse en ledare och "alphannarna" måste slåss om platsen att ta ledningen. Vi kommer troligen alltid att sortera oss i grupper i den stora gruppen. Det är blir ohållbart annars. Vanligt är att vi finner "jämlikar". dvs. de som kulturellt och stilmässig påminner om oss själva. Det här är inte alls fel. Det kan jag påstå är grunden till vänskap och relationer. Någon form av gemenskap måste finnas för att kunna länka ihop sig i kedjan. Ibland blir det dock nästan överdrivet fånigt! Trots att man har en grupptillhörighet behöver den inte vara konstant. Som i exemplet i min gymnasieklass. Den grupptillhörigheterna finns inte idag, inte på samma sätt. På vissa håll känns det som att grupptillhörigheten blir så stark att rädslan tar över när man blir ensam och ens grupp inte råkar närvara, "hur ska man nu interagera?". Känns detta faktum igen eller är det bara jag? Här anser jag att det gått för långt. Man kan fortfarande tillhöra en grupp men interagera med en annan, bryta mönster och gränser. Är det så att man ser att en individ eller grupp står utanför är det inte svårt att bjuda in den. Det är lättare för en större social kontext att bjuda in än vad det är för den mindre gruppen att slå sig in. Det här är också en pusselbit i det sociala spelet som ibland kan vara svårt att notera. Man kan inte alltid göra rätt men för mig är det viktigare att försöka än att någon ska hamna utanför. Det är lätt att bli bekväm det har jag också erfarit. Alla kommer inte hålla sig till gruppens normer. Normer kommer alltid att finnas i en grupp, det är ofrånkomligt. Reglerna kommer alltid skapas men är inte vi en del av dessa och jag tror att jag kan påverka den tysta regeln? jag behöver inte vara en del av reglerna. Ibland är det nyttigt att testa att bryta mönster och "gambla" dvs. se vad som händer. Jag har testat att ta en kram när man ses trots att man inte är nära den andre, att säga "nu blev det lite obehagligt" när en så kallad "pinsam tystnad" uppstår, att skoja och prata med människor på tunnelbanan eller i kassan på livsmedelsbutiken. Det är ganska kul, alla resultat blir inte bra men de flesta av försöken gör att man ändå ser att den andre slappnar av en aning. Även jag felar i det sociala spelet, något annat vill jag inte påstå. Det är svårt för oss alla men vi försöker ändå varje dag och det är inte fel tycker jag att bjuda in.

Det här vad jag kan filosofera om på dagar och nätterna. Det är fint att man kan skriva av sig och att tankarna inte behöver vara rätt.

Livet?

Mr soup

Min mat får liv. Förutom att ögonen dränks efter ett tag kan det kanske vara ett sätt att få i barn lite nyttig soppa. Jag är väldigt förtjust i Mr Soup han är en god vän!

Spring kuriosa

Fantastiska vår äntligen är du här! Tänk vad ett par tunna tygskor och lätta chinos kan göra för humöret. Helt plötsligt hoppar man fram istället för att akta varje steg och spänna varje muskel i kroppen för att vid nästa steg kanske ramla. Dessutom är människorna tillbaka ute på gatorna. Lättare att vilja ta en random promenad eller ta den långa vägen hem denna dag efter skolan eller jobbet. Snart kanske man vågar ta den första springturen, för att inte tala om den första cykelturen. Dock väntar jag på snön tror att den lurar någonstans...Tror att snön och kylan bara leker kurragömma med oss... Snart, snart hoppar de båda fram när man minst anar det så att tygskorna och mina chinos fryser till is, människorna försvinner igen och husen börjar tända ljus. April är klurigt. En månad som testar en om man kan njuta av nuet.

On the go!

Har just upptäckt en ny app på telefonen. Äntligen kan jag blogga on the go! det förenklar saker och ting. 2011 är väl ändå inte helt dumt!