Försvarstal

Ok, nu ska jag skriva om något som av många anses vara värdelöst och trivialt. Ibland måste man även skriva om sådana saker. Jag kan inte alltid vara djup och tänkande. Det är jobbigt och det är tråkigt. Idag tänker jag försvara något som är viktigt i mitt liv och töntigt, ytligt, fånigt även tråkigt enligt andra. Jag tänker försvara den eminenta serien Gilmore Girls. Take it or leave it! Vill man sluta läsa här då det här ämnet anses vara en kränkning mot er höga intelligensnivå tänker jag inte döma er. Jo, bara lite.

Under årens gång som jag nämnt att jag följt serien har jag fått kommentarer som: "men det är ju fånigt att mamman är så ung....eller "ointressanta karaktärer"..."inte verklighetstroget, hur många pratar så snabbt?"..."Rory är pretto" etc. Det här är bara en bråkdel av de negativa kommentarer jag fått höra. Den negativa sidan är stark.

Jag är alltid lite försiktig med att nämna att jag är ett stort fan av den här serien. Att gilla den här serien gör mig lite mindre värd i vissa ögon. Det innebär en stor risk att hylla denna serie då folk tittar lite halvt nedvärderande på en när man försöker göra en ansats. Man ser i ögonen på den andra personen att denne tänker att jag nu sjönk fem steg i statusstegen. I have to make a stand! Jag tänker inte leva i förnekelsen längre. Jag älskar Gilmore Girls! Det är allt annat än en intelligensfri serie. Jag äger sex säsonger av sju och jag är stolt!

Så varför, VARFÖR har jag valt ut denna serie? Frågan är snarare hur man inte kan välja att följa denna finfina serie? Ja, den handlar enbart om tjejer och ja, det är mycket relationer och drama. Det gör den tydligen automatiskt till en tjejserie med enbart yta. Yta, yta, yta! Trött blir jag!

Jag ska tala om för er tvivlare därute att Gilmore Girls är framförallt en humorserie på hög nivå!

Grundstory: Även om mor och dotter står varandra mycket nära är det en svår balansgång för Lorelai att veta hur mycket kompis och hur mycket mamma hon ska vara för Rory. Under åren har vi kunnat följa hur mor och dotter utvecklats sida vid sida. Lorelai var i samma ålder som Rory är i första säsongen, när hon blev gravid och tog det tuffa beslutet att uppfostra sitt barn ensam. Detta beslut och Lorelais envisa självständighet orsakade konflikter mellan henne och hennes traditionella överklassföräldrar, Emily och Richard

källa: Wikipedia

Relationer och drama är såklart en stor del av storyn men det är långtifrån allt som gör den här serien speciell eller attraktiv. Det som skiljer den här serien från alla andra är är just den snabba dialogen och alla dessa klockrena film, musik och litterära referenser som det här manuset kretsar kring. För att förstå alla skämt måste man ha mycket allmänbildning och intresse för dessa tre grenar. Inte ska skådespelarna heller bara spela teater och vara trovärdiga i känsloutspel utan de ska även tala i 190 km/h utan att sluddra eller låta ansträngda. Det ska alltså vara en naturlig dialog fast snabbare och smartare än de flesta serier. Skådespelarna och även bi-karaktärerna briljerar!

Att serien det ska anses som en ytlig och fånig tjejserie är något jag dementerar. Dialogen och människorna är allt annat än yta. Ja, självklart är utseende och yta en del som i alla andra amerikanska serier men enbart ytlig är den verkligen inte. Till skillnad från andra serier visar den här serien den "vanliga" människan med vardagliga problem. Det är mer stickat än viktiga märken så att säga.

Vad gör serien speciell? Framförallt är det dialogen som gör den här seriens excellens. Nej, det är inte verklighetstroget men vilken serie är? Scrubs, Gossip girl, OC...Vilken serie är HELT verklighetstrogen och innehåller vanliga människor? Mycket få. Dialogen I Gilmore Girls är inte bara referensrik utan även humorfylld. Den innehåller både ordvitsar och statements och därmed enligt mig fylld av intelligens. Den här humorn sätter bokstavligt talat ord på min humor. Om ni tycker de pratar snabbt och med onaturligt många referenser ska ni höra mig i min bästa dager! Dialogen i den här serien förklarar mitt språk men något snabbare och något mer genomtänkt. MEN! Det förklarar det fantastiska med vitsiga och snabba "combats" i stundens hetta. På det sättet ligger jag i lä och serien är min humorgud! Dialogen är kvick, ibland dryg, intelligent och snygg! Precis som jag vill att en bra dialog ska vara.

Förutom att dialogen är grym påminner serien och karaktärerna mycket om mig själv. Det gör att jag känner mig som en tredje medlem i deras något underliga familj. Lorelais stora kärlek i livet är kaffe. Trots att hon är mer beroende än vad jag är har vi ändå detta gemensamt. Rory är ambitiös och ja, även lite pretto, precis som jag. De båda älskar musik och film och för heta diskussioner om detta. Dessutom fascineras de av folk i deras omgivning. Även om de ibland anser sin stad "Stars Hollow" som något märklig då människorna är något speciella skulle de dock aldrig välja bort dessa unika karaktärer som är deras vänner. Jag kan tyvärr ibland dryga mig över andras beteende trots att det är fel och se mig som bättre än andra. Dock är jag oftast mer fascinerad av människor med speciella egenskaper än de som tvingar sig att vara normala. Vad det nu är? Jag behöver galenskap runt mig. Galenskap gör människan fantastisk. Dessutom, för att tjata lite mer om dialogen är både Lorelai och Rory experter på att diskutera både film och problem. Ni som känner mig kanske känner igen detta...

Rory är i början av serien endast 16 och hennes stora dröm är att gå på Harvard. Det innebär dock att hon pluggar som en galning. Hon älskar att lära. Böckerna är hennes stora passion. Att hon är pretto är nog sant men hon är samtidigt ganska klantig när det gäller relationer. En mer naiv karaktär får man leta efter. Samtidigt är hon är oerhört smart och världsvan. Hon vill bli journalist och världsproblem är ett stort intresse i hennes liv. Hon är alltså människa som har många bra och dåliga sidor. Att säga att hon är ointressant och enbart pretto tycker jag visar att man missat poängen med karaktären och man drar en för hastig slutsats. Det är klart att det inte är det vanligaste att den hårt studerande kan bli den "coola" figuren i en serie. Det måste jag säga var vågat av seriemakarna. Idag ska alla i serier vara snygga, rika och helst gå Ivy league även om de för de mesta festar, tar droger, tjaffsar och ja, inte direkt pluggar. Eller så ska man vara ful och misslyckad men klok och därför omtyckt. Aldrig både och. Gilmore Girls visar en ambitiös och "söt" tjej och lite kontroversiellt är det. Lorelai är nog lättare att ta till sig då hon är lite mera "glättig", mer "seriesnygg". Hon lever hellre "on the edge" istället för att välja den säkra sidan. Hon visas som en superwoman som har klättrat i professionsstegen från städerska till att äga sitt eget "inn".

Det finns självklart delar av serien som man kan ifrågasätta. Det finns åsikter jag inte delar och det finns såklart intressen i att man väljer just dessa karaktärer, story och skådespelare. Däremot tycker jag man ska vara försiktig med att fördömma något som man varken har följt eller vet något om. Jag är inte intelligensbefriad för att jag tittar på serien! Men ja, jag erkänner, när man väljer att skriva ett sådant blogginlägg som detta har man nog klassificerats som både galen nörd och fanatiker! Jag är trött på att leva i det tysta. Gilmore Girls är underhållning med stil. Säg inte något förrän du har koll på vad det egentligen är! DÅ tar jag gärna diskussionen.

Novembermörkret, min stund är nu.

Vi känner nog alla av det. November och vintern är här. Kanske är det berättigat att vi klagar i onödan. Vissa klagar nog i onödan men jag tror nog att vi blir lite mer deppade när vi inte känner av solen på samma sätt som under sommaren. Venerna börjar synas genom huden, förkylningen tränger sig på och mörkret kommer tidigt. Snön, vindar och kyla gör det lite svårare att ta sig. Visst kan den här perioden vara jobbig på många sätt men att tända ljus och mysa under en filt till en bra film är inte heller helt fel. Tidsperioden har minst sagt sina fördelar och nackdelar.

Jag har lite svårt för november. Det är en period där mörkret gör sig påmint och jag har en tendens att bli sjuk eller deppig. Jag är långtifrån ensam i detta. Senast idag har jag försökt att trösta en typisk novemberdeprimerad. När mörkret kommer, kommer också mörka känslor och lätt hänt är att ensamheten kommer som ett sniket bihang. Jag har själv känt av det och även i detta är jag tydligen inte ensam. Att handla blir ett svårare projekt då låset på cykeln har frusit och istället får man hoppas på att bussen går som den ska. Ja, helt enkelt när november kommer gör vntern sig påmind och att allt kommer bli lite, lite svårare. Ändå klarar vi av det varje år så helt illa kan det inte vara. Nej, det viktiga är att vi tar hand om varandra!

Vi hanterar alla november på olika sätt. Vissa känner mer än andra. Antingen tar man en tripp till solen eller så lyssnar man på Tv4s tips om detox, tar skönhetsbehandlingar, yoga eller kanske solterapi. Det finns ett enormt utbud av piller i butikerna som ska göra dig gladare och piggare. Själv har jag svårt att tro att detta hjälper mot vinterns isande kyla och mörker. Jag tror på att man ska njuta av det lilla och enkla. En kopp te, ett tänt ljus, en cd med Monika Zetterlund och bröd som jäser är hur min vardag ser ut idag. Jag tror att det är viktigt att man hittar minst en stund på dagen som är vår egen. För mig finns inget mer avslappnande än den varma ångan från en kopp te eller kaffe. Där är min stund på dagen och då mår jag riktigt bra. Jag tror inte på att vi alltid kan känna ett Carpe diem-mode när vardagen pockar på. Men en stund på dagen vill jag få stanna upp och hinna ikapp mig själv. Min stund är nu.

Att hitta på saker i mörkret är också viktigt. Att träffa trevliga människor och skratta mycket är nog den bästa medicinen. Jag tror att vi nog kan hitta mer B-vitamin i varandra än vad man kan finna i diverse må-bra-kurer. Däremot respekterar jag allas val när det gäller att hantera november. Mår man bättre av detoxkur ska man absolut satsa helhjärtat. Däremot tror jag inte kuren hjälper om vi inte lyckas hitta lite lycka varje dag i oss själva och hos varandra. Vi måste försöka njuta av nuet trots mörkret. Varje säsong för något bra med sig och lite lycka finns alltid att finna, mer än vad vi oftast ser. Min och din stund är nu.

Tjeckien....

Talade om gamla minnen, människor och scouter idag. Började prata om Tjeckien. Tänk att vi gjorde det! Vem tar trettio tonåringar till Tjeckien? Hur är man funtad? Men vi gjorde det och vad bra det blev. Fina minnen!

Om jag gör så finns jag!

Idag skriver jag på en helt annan dator än vad jag är van vid. Vi får se hur det går men det är så mycket tankar i huvudet just nu så jag måste få ut det ur systemet. Får se hur det blir. Det här inlägget kan bli hur rörigt som helst för jag har ingen grundidé. Bara massa förvirrade lösa trådar, minnen och frågor. Det går runt i huvudet på mig. Det är alltså egentligen en helt vanlig dag i mitt liv. Däremot kokar det över om jag inte gör något åt det. Jag skriver, jag gör.

Jag vet inte om det är atmosfären på café Bara vara eller om det är människorna. Troligtvis är det människorna som sätter igång alla dessa tankar. Däremot tror jag att koffeinet, det melankoliska eftermiddagsmörkret och färgerna på väggarna drar sitt strå till stacken. Mina tankar finns ju med mig överallt men vissa dagar lite mer än andra. Detta är en sådan dag.

Mycket diskussioner hinner man med på en dag om man heter Emma Jaller. Det handlar om allt mellan himmel och jord: Vem som ska vinna idol, hur lagar man bäst köttfärssås till vad som händer efter döden. Allt diskuteras och prövas, allt är lika viktigt! idag diskuterades många ämnen på en och samma gång. jag och min kära vän och granne Karolina fastnade i ett samtal om hur man blir som man blir. Vem var man från början och vad hände på vägen? Det här sporrade min alltför upptagna hjärna något enormt. Vem är jag och hur funkar jag, varför är det så? Stora frågor som jag varken kan och vill besvara men måste få lite bukt på. Det är så fascinerande att vi alla är så olika!

Jag är en sådan som minns mycket. I mitt huvud cirkulerar bilder, dialoger och situationer från min barndom och liv. Jag ÄR alla dessa situationer. Även om det var små och kanske ibland obetydliga situationer så är allt detta jag. De formade mig.

När jag var liten levde jag inte i denna värld. Min värld fanns i film, Disney och i fantasin. Inget var logiskt och inget var självklart. Jag kunde vara Ariel ena dagen som jag ansåg var gud på att sjunga. Nästa dag levde jag som Katitzi eller Pocahontas. Det här handlade inte bara om lek utan för mig var allt historier. Det var det som var livet. I sexan kom nog uppvaknandet. Det var inte ok längre att leka och leva i en fantasi. Man skulle vara cool och så där jobbigt "tjejig" för att få uppmärksamhet eller bli accepterad. Det var Savannbyxor hit, string dit, smink och ideal. Det här funkade inte för mig alls. Istället drog jag mig undan. Här grodde något som jag började kalla för "tankelek". Det var fantastiskt! I mig fanns flera tusen världar och historier, karaktärer och intriger. Jag kunde sitta i timmar (Bra grej i bilen när syster var tråkig och bara satt och läste). Däremot skapade detta också problem...

Jag var inte villig när det gällde att släppa min lek och min fantasi. Det blev liiksom tvingat fram för att överleva det sociala. För när det gällde det sociala var jag ute på hal is. Man visste ju aldrig var man hade sina vänner som liten. skulle man vara ensam hela dagen? Tryggheten var ju när man hade en bästa vän. Det var min enda överlevnad i det sociala livet. Någon att alltid hålla sig nära som var allierad. Annars kunde det bli kalabalik. Det hände också, många gånger.

Jag tydde mig alltid till någon som pallade det sociala. Tillslut insåg jag att jag måste bli starkare. I sexan bestämde jag mig för att jag till sjuan skulle bli stark, ha många vänner och bli grym på något!

Det här hände men kanske inte helt som jag tänkt mig. I sjuan fick jag många vänner och den hårda vägen lärde jag mig om att vissa saker funkade och andra inte. Att vara snäll men samtidigt hård och rättvis. Helt enkelt att det var ok stå upp för sig så länge man kunde förklara varför och vad som var fel. Halleluja! Ett steg på vägen..

Många av de vänner jag har och har haft har nog på ett eller annat sätt varit ambitiösa och kanske lite starkare socialt än vad jag är. Det här stämmer inte alltid idag.

Kristin, dig lärde (lär) jag mig mycket av. Du har verkligen talets gåva när det kommer till både kallprat och debatter. Du hatade att jag alltid var så envis men sällan hade tänkt igenom mina argument (Argument! Jag visste knappt vad argument betyddde på den tiden). Jag skulle däremot komma att lära mig!

Jag skulle kunna nämna tusen namn som har betytt så mycket för mig när det gäller min sociala utveckling. Helena och Helena, Fanny, Bea, Lova,Maria, Ava, Karolina, Karin, syster, familj etc. Oändligt! Däremot arkiverade jag allt och det har tagit mig långt i mycket! Tack!

Idag tror ingen på att jag var tyst. "Du är väl kanske allt annat än!". Lugn och klok går vissa med på men tyst, aldrig! Som jag har kämpat för att komma dit! Däremot så har det också kostat något annat. Min fantasi, vad hände på vägen? Jag känner att jag ibland blir alltför rationell. Jag behöver känna kontroll och ha flera bollar i luften. Detta är både på ont och gott. Jag vill vara rationell, social, effektiv och kontrollfreak men bara till en viss gräns. Jag måste alltid göra för att känna att jag lever! Däremot glömmer jag Ibland glömmer min fantasi och min kreativitet, mina känslor (Jag måste tillåta mig känna mera). Vissa kanske inte håller med då Jag brukar höra att "åh, du är så kreativ!". Skepnaden av detta varierar mycket! Detta mina vänner, infaller mest när jag har något att lägga tid på eller när huvudet kokar över av rationalitet! Kreativiteten dör när jag sitter instängd och ensam. Som Scoutledare lät jag kreativiteten flöda. Scouting har gjort mycket för vem jag är och mitt sociala jag. En dag tog det lite slut på kreativiteten som ledare. Jag flyttade till Örebro. Resultat: Deppade mycket för att jag inget gjorde. Sökte mig till spexet och fick leva ut. Mycket ensamtid och grubblande. Idag skriver jag.

Kanske sker allt av en orsak. Men det tror jag inte helt på. Jag kommer nog förbli mitt rationella jag men jag måste tillåta mig kreera! Jag måste våga känna och släppa kontrollen. Livet är inte bara prestation (Hett tips till er därute!) Det här blev det längsta och kanske konstigaste inlägget hittills. Förlåt, men min hjärna kokade över!

Om jag gör så finns jag!

Glada sommarminnen...

2000 muffins var i görningen. Det blev tack gode gud inte så. Men ca 200 blev det. Du måste ju få cred för bilden kristin. Som du kämpade.

På väg hem en kort sväng.

Det stinker från en pissoar och jag hör hur några pratar, jag älskar mitt meningslösa liv, hur är ditt liv?...man måste ringa först, man måste boka tid, man måste skynda sig...Det här är stockholm! Jag älskar mitt stockholm!

Ångest

För något år minns jag att man frågade gänget i Sex and the city om de saknade att vara tjugo. Någon sa att man saknade ju utseendet till en viss del. Framförallt så sa de allihopa att tjugo, usch det var en jobbig ålder. Man visste inte vad man skulle, ville eller kunde göra i livet eller vem man var. Allt var ett stort frågetecken och att det var så lätt att bli utnyttjad. Jag förstår vad de menar. Jag älskar mitt liv. Jag försöker finna tacksamhet i det mesta men seriöst ibland misslyckas det totalt. Även om jag försöker tänka att livet är ett bananskal så funkar inte det alltid när man ska ta beslut. Ångesten kommer. Det stavas V-Å-R. Det stavas flytt, ny skola, bo hemma eller inte, Oxford eller inte, utbildning eller inte. Det finns så många valmöjligheter. För vissa är detta minibagateller. Jag vet, det är ett i-landsproblem. Problemet blir inte mindre för det. Har pratat med Södertörn högskola men de verkar tydligen inte vilja höra av sig tillbaka. Är detta en varningssignal? Borde jag inte gå där? Vad, VAD vill jag? Vill jag bli lärare? Ja, vissa dagar, andra inte. Ibland önskar jag att jag hade en dröm. Att rädda världen blir så stort. Hur? Jag önskar däremot inte att jag vore äldre, kanske ibland yngre. Runt tjugo blir man nog femton igen. Allt är förvirrat. Så många ställningstaganden, så många frågor. Man både vill ta dem samtidigt som man önskar att allt var förutbestämt. Samtidigt inte.

Tänk att brudarna i Sex and the city kan ha så rätt. Att vara tjugo är förvirrat. Jag måste lära mig att leva med den förvirringen.


Bananskal

Som sagt...

Man måste blanda plugg med lite fotolek. Nu får det däremot vara nog.

Konsten att inte studera...

Jag försöker. Jag försöker allt...

Försöker plugga, råkade se mitt armband som uppmanar mig. Bra grej. Ger mig inspiration.