Adiós!

Jaha, så gör jag då mitt sista blogginlägg från Our Cabana. Imorgon lämnar jag detta fina ställe med alla fina människor. Det är förstås blandade känslor men det samtidigt bli skönt att ge sig av igen. Det har varit en fantastisk tid och jag har fått uppleva mycket! Ett minne för livet.

Den senaste veckan har varit mycket intensiv och händelsefull. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta om allt. Jag väljer att berätta om ”Min dag” (som vi valde att kalla den) och som var här på Our cabana. Det var min sista dag på M.D. A. Och jag hade föreslagit att göra något mer speciellt då. Det här mottogs med en stor entusiasm!

Plan:

De yngsta, dvs. los chiquitos skulle komma vid 9.30. De skulle få utföra en hinderbana. De skulle krypa genom ringar, kasta bönpåsar och kasta plastbowlingklot på plastkäglor. De skulle även få bygga ett torn tillsammans med kartongklossar. Efter detta var planen att de skulle få rulla svenska chokladbollar. Medan chokladbollarna kyldes ner i kylen så fick barnen göra sina handavtryck på ett tygstycke. Detta tygstycke var tänkt som en gåva och ett minne till Ministereos de Amor.

På eftermiddagen skulle de äldre barnen komma. Först skulle vi äta lunch tillsammans för att sedan göra olika samarbetsövningar på fyra olika stationer. En av stationerna gick t.ex. också ut på att göra handavtryck.  På varje station skulle de få ett hemligt meddelande som skulle säga att de skulle ta sig till matsalen. Väl där skulle även de få göra chokladbollar. SÅ, super-vattentät plan …. NOT …. Mina damer och herrar, detta är Mexico:

Trots att jag säkert hade kollat med Febe (min chef på M.D.A.) minst tre gånger samt fått en skriftlig tidsplanering, ankom los chiquitos kl. 9.00, inte 9.30. Själv var jag mitt i chokladsmeten när de kom. ”Jaha, suck!” Det var ju bara att släppa allt, tvätta sig och sätta igång med aktiviteterna. När jag mottog dem så var det inte heller rätt antal barn. Till min glädje var de fler än vad de hade sagt dvs. sju istället för fyra. Som tur var hade vi inte planerat mat till denna grupp… Hade ju varit klurigt... (México som sagt… )

Aktiviteterna gick ändå ok. Att krypa genom rock ringar var en succé. Än ännu större succé var att bygga ett stort torn TILLSAMMANS! Ni anar inte hur stort det är att dessa barn lyckades göra något tillsammans! Det här är alltså barn som inte äger sina leksaker hemma utan delar allt. Resultatet blir att egoismen växer. Dock lyckades jag (väldigt stolt!) att under kontrollerade former, få dem att samarbeta.

En ”mission” med dagen hade varit at få dit en flicka som har ett handikapp som gör att hon har svårt att gå. Jag hade sett till att aktiviteterna var anpassade till henne.  Denna lilla tjej har tidigare inte fått följa med på de utflykter vilket jag tyckt varit orättvist. Både jag och Adri hade dessutom kolat detta extra med Febe så att hon verkligen skulle få komma. Jag blev därför väldigt glad att se att även hon var med! Till en början var hon väldigt försiktig. Hon ville inte delta i hinderbanan. Tillslut kröp hon en gång men det var inte förrän tornbyggandet som hon lös upp! Trots viss rädsla deltog hon med glädje i tornbyggandet. Tornet blev väldigt, väldigt högt och hon var den lättaste att lyfta av dem. Därför fick hon en viktig roll i tornbyggandet! Det var roligt att se hur de andra hämtade mer klossar åt henne så att hon skulle kunna bygga. I slutet ville såklart även de andra bli lyfta men hon fick ändå en stund i rampljuset. Det tyckte jag var fint!

Kl. 11.30 sa vi hejdå och för min del var det sorgligt då jag jobbat mycket med denna grupp. Barnen fattade nog inte riktigt så för dem var det inte lika sorgligt. (”Hm!..”).

Hursomhelst, resterande kom vid ettiden. Vi åt lunch, Hamburgare. Det gick bra… till en början. Hamburgarna var jättestora och på M. D.A. äter man upp ALLT annars får man inte vatten och efterrätt… Detta tog hur lång tid som helst. Barnen kämpade som djur med att få i sig detta. De syntes att de gillade måltiden men det var en kamp att få i sig detta. Jag tror vi åt fram till halv tre… Helt plötsligt var min vattentäta plan inte så vattentät längre då de var tvungna att gå kl. 15.30 (vilket inte heller stämde mot den tidsplan jag fått tidigare). Tydligen skulle en av barnen få besök av en släkting då hon fyllde år i slutet av veckan… ”Jaha,  tänkte jag, vad gör man?” Jo, man sumpar de fyra stationerna och gör bara handavtryck och chokladbollar. Tillslut hann vi inte ens med chokladbollarna utan barnen fick göra handavtryck och leka fritt.

Ja, det är så här det funkar i México, man måste kunna vara spontan… Jag medger att jag var besviken. Jag hade sett fram emot att få göra dessa aktiviteter men här måste man ”go with the flow”. Det hela löste sig ändå fint. Barnen hade ju hört talas om chokladbollarna så jag, chokladbollsmixen och kokosen följde med barnen till huset igen och väl där fick de (och jag) även tårta och chokladbollar. Dessutom fick jag tid att säga hejdå till alla på riktigt!

Så trots missförstånd och trots att allt inte gick enligt min plan så blev det, på det stora hela en väldigt bra dag med mycket skratt men även tårar!

Imorgon packar jag det sista och drar till Cancún! Det ska bli så himla härligt! Ser verkligen fram emot det nu!

Resultatet! Är det inte konst så säg?

Dagen slutade med en "Emma hej då -  cermoni".. Såklart blev jag gråtmild...

Det hela slutade dock med ett sjukt varmt bad i poolen "The Melker way"

Och tid för photo shoots såklart.

Gracias por todos!