Adiós!

Jaha, så gör jag då mitt sista blogginlägg från Our Cabana. Imorgon lämnar jag detta fina ställe med alla fina människor. Det är förstås blandade känslor men det samtidigt bli skönt att ge sig av igen. Det har varit en fantastisk tid och jag har fått uppleva mycket! Ett minne för livet.

Den senaste veckan har varit mycket intensiv och händelsefull. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta om allt. Jag väljer att berätta om ”Min dag” (som vi valde att kalla den) och som var här på Our cabana. Det var min sista dag på M.D. A. Och jag hade föreslagit att göra något mer speciellt då. Det här mottogs med en stor entusiasm!

Plan:

De yngsta, dvs. los chiquitos skulle komma vid 9.30. De skulle få utföra en hinderbana. De skulle krypa genom ringar, kasta bönpåsar och kasta plastbowlingklot på plastkäglor. De skulle även få bygga ett torn tillsammans med kartongklossar. Efter detta var planen att de skulle få rulla svenska chokladbollar. Medan chokladbollarna kyldes ner i kylen så fick barnen göra sina handavtryck på ett tygstycke. Detta tygstycke var tänkt som en gåva och ett minne till Ministereos de Amor.

På eftermiddagen skulle de äldre barnen komma. Först skulle vi äta lunch tillsammans för att sedan göra olika samarbetsövningar på fyra olika stationer. En av stationerna gick t.ex. också ut på att göra handavtryck.  På varje station skulle de få ett hemligt meddelande som skulle säga att de skulle ta sig till matsalen. Väl där skulle även de få göra chokladbollar. SÅ, super-vattentät plan …. NOT …. Mina damer och herrar, detta är Mexico:

Trots att jag säkert hade kollat med Febe (min chef på M.D.A.) minst tre gånger samt fått en skriftlig tidsplanering, ankom los chiquitos kl. 9.00, inte 9.30. Själv var jag mitt i chokladsmeten när de kom. ”Jaha, suck!” Det var ju bara att släppa allt, tvätta sig och sätta igång med aktiviteterna. När jag mottog dem så var det inte heller rätt antal barn. Till min glädje var de fler än vad de hade sagt dvs. sju istället för fyra. Som tur var hade vi inte planerat mat till denna grupp… Hade ju varit klurigt... (México som sagt… )

Aktiviteterna gick ändå ok. Att krypa genom rock ringar var en succé. Än ännu större succé var att bygga ett stort torn TILLSAMMANS! Ni anar inte hur stort det är att dessa barn lyckades göra något tillsammans! Det här är alltså barn som inte äger sina leksaker hemma utan delar allt. Resultatet blir att egoismen växer. Dock lyckades jag (väldigt stolt!) att under kontrollerade former, få dem att samarbeta.

En ”mission” med dagen hade varit at få dit en flicka som har ett handikapp som gör att hon har svårt att gå. Jag hade sett till att aktiviteterna var anpassade till henne.  Denna lilla tjej har tidigare inte fått följa med på de utflykter vilket jag tyckt varit orättvist. Både jag och Adri hade dessutom kolat detta extra med Febe så att hon verkligen skulle få komma. Jag blev därför väldigt glad att se att även hon var med! Till en början var hon väldigt försiktig. Hon ville inte delta i hinderbanan. Tillslut kröp hon en gång men det var inte förrän tornbyggandet som hon lös upp! Trots viss rädsla deltog hon med glädje i tornbyggandet. Tornet blev väldigt, väldigt högt och hon var den lättaste att lyfta av dem. Därför fick hon en viktig roll i tornbyggandet! Det var roligt att se hur de andra hämtade mer klossar åt henne så att hon skulle kunna bygga. I slutet ville såklart även de andra bli lyfta men hon fick ändå en stund i rampljuset. Det tyckte jag var fint!

Kl. 11.30 sa vi hejdå och för min del var det sorgligt då jag jobbat mycket med denna grupp. Barnen fattade nog inte riktigt så för dem var det inte lika sorgligt. (”Hm!..”).

Hursomhelst, resterande kom vid ettiden. Vi åt lunch, Hamburgare. Det gick bra… till en början. Hamburgarna var jättestora och på M. D.A. äter man upp ALLT annars får man inte vatten och efterrätt… Detta tog hur lång tid som helst. Barnen kämpade som djur med att få i sig detta. De syntes att de gillade måltiden men det var en kamp att få i sig detta. Jag tror vi åt fram till halv tre… Helt plötsligt var min vattentäta plan inte så vattentät längre då de var tvungna att gå kl. 15.30 (vilket inte heller stämde mot den tidsplan jag fått tidigare). Tydligen skulle en av barnen få besök av en släkting då hon fyllde år i slutet av veckan… ”Jaha,  tänkte jag, vad gör man?” Jo, man sumpar de fyra stationerna och gör bara handavtryck och chokladbollar. Tillslut hann vi inte ens med chokladbollarna utan barnen fick göra handavtryck och leka fritt.

Ja, det är så här det funkar i México, man måste kunna vara spontan… Jag medger att jag var besviken. Jag hade sett fram emot att få göra dessa aktiviteter men här måste man ”go with the flow”. Det hela löste sig ändå fint. Barnen hade ju hört talas om chokladbollarna så jag, chokladbollsmixen och kokosen följde med barnen till huset igen och väl där fick de (och jag) även tårta och chokladbollar. Dessutom fick jag tid att säga hejdå till alla på riktigt!

Så trots missförstånd och trots att allt inte gick enligt min plan så blev det, på det stora hela en väldigt bra dag med mycket skratt men även tårar!

Imorgon packar jag det sista och drar till Cancún! Det ska bli så himla härligt! Ser verkligen fram emot det nu!

Resultatet! Är det inte konst så säg?

Dagen slutade med en "Emma hej då -  cermoni".. Såklart blev jag gråtmild...

Det hela slutade dock med ett sjukt varmt bad i poolen "The Melker way"

Och tid för photo shoots såklart.

Gracias por todos!

El ciclo sin fin

Nu är det inte långt kvar på jobbet. Hade min sista jobbdag för veckan igår så nu har jag bara 5 dagar kvar. Jag råkade nämligen ut för någon mystisk och smärtsam matförgiftning/magsjuka i natt så idag fick jag order om att stanna hemma och vila trots att jag mådde bra efter lite sömn och mat. Tyvärr missade jag en rolig dag då vi arrangerat så barnen kunde komma hit till Our cabana och bada. Barnen har varit hemma hela veckan så det var nog bra för dem att komma ut lite. Det finns som sagt inte så mycket möjligheter för dem att göra aktiviteter här. Att Our Cabana finns är verkligen en möjlighet för dem. Ja, det som sagt tråkigt att missa en dag, speciellt när jag har så få kvar. Samtidigt är jag tacksam för att min sjuka inte varade längre. Så i det stora hela är det väl bättre att missa en dag så att jag håller mig frisk resterande dagar som är kvar.

Nu kan jag iaf ”skryta” med att jag spytt på ett ytterligare världsscoutcenter och i ytterligare ett land. Jag har bara väntat på att det här skulle komma. Har hittills lyckats hålla mig oerhört frisk vilket som många av er vet är ovanligt för min del. Denna sjuka var som sagt oerhört smärtsam men snabb. Trots att det kändes som om någon grävde i min mage med en vass spade och att det som alltid känns som att det inte finns något slut på magens innehåll så var det helt ok jämfört med vad jag tidigare råkat ut för. Har jag tur är detta det enda. Ja, jag ska väl inte hoppa över bäcken än… Men, what does not kill you, make you stronger!

Annars har denna vecka varit väldigt lugn. Vi har nya deltagare igen, denna gång från England. Har i och med jobbet och sjuka inte hunnit träffa dem än. På jobbet har vi mest lekt och tittat på film (Disney, trist för mig=) ). Med minst två barn i knäet har vi tittat på bl.a. Tarzan, Nalle Puh och lejonkungen på VHS. Jag ser aldrig vilken film de väljer så jag har börjat göra en sport av att gissa filmens titel i inledningen… Jag vet, supernördigt! Men det är en sport som jag är väldigt bra på! Dessutom är det roligt att höra låtarna på spanska!

Nu kanske ni tycker att det låter slappt och trist att titta på film under dagarna. Jag ska då tala om för er att det finns en orsak. Det är nämligen oerhört varmt just nu på dagarna. Tyvärr har huset inte heller några fläktar som fungerar. Det går alltså inte att fly värmen någonstans. Det svalaste rummet är där tv:n är så det blir naturligast att uppehålla sig där. Solen steker nämligen på gården utanför fram till tre tiden då vi går ut. Av någon outgrundlig anledning är barnens energi nämligen outtömlig trots värmen. Dock förlorar de otroligt mycket vätska när de springer runt och leker. Därför väntar vi numer till eftermiddagen innan de får gå ut och leka då det går att uppehålla sig i skuggan. Det är ganska roande att se hur svetten rinner på dem när de leker men trots det fortsätter de att springa, hoppa och bråka. Jag är väldigt fascinerad över den energin. Samtidigt sitter vi vuxna och andas som guldfiskar på torra land.

Imorgon kommer en annan grupp från Ministereos de Amor hit till Our cabana. Det ska bli kul att se vilka de är. De ska nämligen också få bada i poolen som en utflykt.  I helgen har jag planerat att besöka Cuernavaca igen. Det är sådan vacker stad. Dessutom har jag en del shopping att göra. Det finns verkligen mycket att se på här. Måste passa på nu då jag troligtvis inte kommer jag få så många fler chanser då jag åker till Cancun nästa helg=) Något jag också ser mycket fram emot!  I och med att jag börjar känna av slutet på detta äventyr är jag alltså lite av en röra av blandade känslor utan slut. 

Pasqua y la semana en Ministereos de Amor

Det är torsdag igen, skärtorsdagen till och med. Jag vet att det är en klysha men tiden går så fort. En arbetsvecka på M.D.A. har passerat och imorgon ska jag ta hand om deltagare från Irland här på our cabana. Vi ska tydligen kolla på pyramider, kan bli intressant! Dessutom är det ju påskhelg! Jag har ingen aning om vad min påsk kommer innebära. Hört ryktas om easter hunt redan imorgon… men här på Our Cabana (som du läsare kanske förstått sedan tidigare)är mycket oklart! ...

                                          Veckan på Ministereos de Amor

              

I Mexico har alltså alla elever påsklov. Här har man påsklov i två veckor. Det är alltså intensiva dagar på jobbet. Jag är glad men trött när jag går hem. Så trött att jag SENAST går och lägger mig halv tio.

Veckan har dock varit fylld med roligheter. Det började i tisdags då ett flertal barn fick följa med till en park och leka i klätterställningar och sandlådor. Vi fick även åka en tur med ett litet tåg som gick runt parken. Det var en härlig dag för oss alla!  Tyvärr fick alla inte följa med. De allra yngsta samt de som inte kan gå (pga. handikapp) fick stanna hemma … Det är inte direkt handikappanpassat här…

Dagen därpå åkte vi till ett museum, så kallat ”Papalote”. Om du som läser detta är stockholmare eller någonsin haft vägen om Södertälje så har du kanske varit på Tom tits. ”Papalote” påminner alltså väldigt mycket om Tom Tits. Det vill säga, det är ett tekniskt museum där man som besökare får prova på olika experiment och lekar. Alltså även roligt för oss vuxna! Jag säger bara: BUBBLOR!

Ingen av dessa äventyr är egentligen gratis i Mexico. Här måste du som besökare av en park, museum, etc. alltid betala inträde. Anledningen till att vi kunde packa in 28 barn i en van (ja, bara det var en intressant upplevelse) och åka till dessa ställen var för att man i organisationen, ringt runt till olika ställen och bokstavligt talat bett om att få komma dit gratis. Både parken och museet hade alltså gått med på att ge dessa barn en upplevelse av ren välgörenhet. Det ger mig hopp och inspiration. Även i ett korrumperat samhälle som Mexico finns det MÅNGA goda och fina människor.

Efter tågturen och museibesöket radade barnen upp sig så att de kunde skaka hand för att säga tack till lokföraren eller museichefen. En mycket underlig syn för mig som svensk men det var fint.  (vi borde införa detta i Sverige, barn ska inte få gratis inträde om de inte bugar och bockar… eller?… )

Själv, fick jag också chansen att i veckan träffa Mama Ceci. Hon är grundaren till organisationen. Hennes riktiga namn är Cecilia Blanchet Pezet. Jag är verkligen inspirerad av henne som människa. Hon är otroligt passionerad i sitt arbete och hon har en helt otrolig kontakt med barn. I och med att hon har skapat Ministereos de Amor, har hon alltså lyckats förhindra att ca 2000 barn uppfostras på gatan.  Jag förstår att alla öden inte slutar lyckligt. Det är också mycket som organisationen står för som jag inte jag inte håller med om. DOCK respekterar verkligen det Mama Ceci har skapat. På Ministereos de amor möts barnen ändå av ett hem, värme, mat och framförallt kärlek.  Enligt Mama Ceci är det, det allra viktigaste. - Jag kan ju inte annat än att hålla med.

Det verkar också som att ett barn återförenades med sin mamma igår.  Jag hoppas verkligen att det är en saga som slutar lyckligt!  Men det förtäljer inte historien…     

GLAD PÅSK!

Palabra del día: Awesome!

Blev tvungen att berätta lite om min fredag och lördag!

Sitter just nu utanför min lägenhet på vår rustika uteplats. Det är lördagskväll och klockan är 18.00. Det är den bästa tiden på dagen här då svalkan har anlänt. Det är ljummet i luften blandat med bris. Det är perfekt helt enkelt. Dessutom efter min sköna dag som jag vill berätta om här, är en ljummen kväll med lite kaffe och M&M verkligen som ett puffigt grädde på ett om inte ett ännu puffigare mos. 

Jag vill börja med att berätta om min fredag dock. Den började bra då jag på morgonen insåg att det var fredag och den där härliga helgkänslan infann sig direkt på morgonen när jag vaknade. Jag fick sova enda till kl. åtta på morgonen. Förvisso brukar jag bara gå upp en halvtimma tidigare annars så det är inga okristliga tider direkt så jag ska inte klaga. Det är ju bara det att det kan vara så skönt med den där extra halvtimman och ett lite mera lugn. På morgonen än vanligt.  Precis så var det denna dag.

Fredagar innebär arbete på our cabana. Förra fredagen var välplanerad då kanadensarna var här och jag hade flera (mindre betungande) arbetsuppgifter. Dock hade jag arbetsuppgifter. Så var inte fallet denna fredag. Det fanns absolut ingenting för mig att göra. Lucie och Flurina höll på sitt rutinmässiga sätt på att förbereda inför nästa event. Själv följde jag dem som en hök för att lyckas knipa åt mig något att göra. Det jag åstadkom var: en vattendroppe av papper (till ceremoni), lite putsning av en skylt samt assisterade Flurina med att klippa ut lite frågor till en frågesport. Allt som allt tog detta sammanlagt, kanske, 1h. Ja… bara 8h kvar då… Tristessen var brutal.  I ren desperation åtog jag mig att organisera ett av de värsta och stökigaste förråden här. Jag insåg ganska snabbt dock att det var en alltför omöjlig och onödig uppgift. Detta förråd kommer nämligen bli lika stökigt igen nu när det snart kommer nya eventdeltagare. Jag roade mig istället med att leka med diverse leksaker som finns på programkontoret. En mycket givande dag… Jag kände verkligen att jag var med och gjorde världen lite bättre… eller?

Hursomhelst, kvällen var desto bättre. Det har kommit ett nöjesfält till staden. Eller ja, som de säger här; faire. Den brukar tydligen vara varje år och hålla på i två veckor. Vi tog två taxibilar och drog dit. Det var världens folkfest. Människorna kastade bokstavligt talat pengar på den stora husvagnen som sålde inträdesbiljetter. Här rådde inte det svenska kösystemet (trots att det fanns de som civiliserat försökte). Adri hittade den snabbaste kön och knep åt sig fem biljetter. Det hela gick mycket smidigt. 

Området var stort. Det fanns allt från stora stånd som sålde kepsar, smink, kläder och godis till otaliga spel och attraktioner. Det bästa av allt var det fantastiska utbudet av mat! Jag som var riktigt hungrig vid det här laget höll på att förgås av alla dofter. Det fanns nygrillat kött, tacos, pannkakor, kakor, fruktjuicer, enpanadas och nybakat bröd. Innan maten tog vi en tur i pariserhjulet vilket absolut var trevligt då det var det enda jag kunde åka. Samtidigt var jag inte svårköpt när det gällde att gå och äta direkt efter denna fina åktur. Jag prövade Gorditas. Det är en grillad deg som blir som bröd, typ. Man beställer också olika innehåll. Jag valde carne och queso. Det var himmelskt!

Efter maten ville folket åka mer attraktioner. Själv höll jag mig på marken då attraktionerna i sig var av den värsta klass jag någonsin sätt. Det var helt brutala attraktioner där man i hög fart gungade, snurrade och samtidigt var upp och ner. Det stod i stort sett DISKBRÅCK I MINST ETT ÅR TILL! på varje attraktion.

Som sagt... Brutalt!

 Kvällen var dock mycket lyckad! Vi avslutade det hela med att åka till ett härligt salsaställe (nej, jag dansade inte men gud vad folk kunde dansa, man blev sugen, jag medger). Framförallt hade de en av de godaste drinkarna jag någonsin druckit: Caribbean Diquari.  

Stockholmspriser på drinkar, storlekar och godhetsgrad kan ju slänga sig i väggen!

Dulce vita!=)

MIN LÖRDAG!

Lång frukost, läsning, simtur och sen eget äventyr i Cuernavacas ekologiska park: Chapultepec. En helt underbar dag!

Började med en liten vandring längs vattnet..

                                                                           

Det fanns otaliga vackra vattenfall.

Besökte fiskarna i vattenparken.

beundrade fåglar.

Det fanns ett ställe där man kunde klappa djur. Dum och svag som jag är föll jag för detta... Mysigt!=)

Fanns en stor fågelbur som gick att besöka. Här fanns denna skönhet som började dansa för mig.

Som sagt, efter denna dag sitter jag nu, fortfarande ute. Kaffet är uppdrucket och mina M&M tog slut för länge sedan. Klockan är 19.30 och det har mörknat. Nya eventdeltagare har kommit och det är dags för mig att äta något. Just nu, idag är Mexico the place to be!